LEDARE
Det var faktiskt inte så konstigt att regionstyrelsens ordförande när det var dags för votering först avstod från att rösta för sitt eget förslag på skattehöjning.
För trots många ord och goda intentioner lyckades inte majoriteten förklara vad det är som gör att man ser sig tvungen att höja skatten i nuläget.
Alla argument är både relevanta och förståeliga, men argumenten står inte i proportion till det faktiska läget och absolut inte när man ser prognoserna för de närmaste åren. Utgångsläget för budget för 2014 var minus två miljoner. I en budget på fyra miljarder hade det varit om inte busenkelt så i alla fall fullt möjligt att hitta lösningar för en budget i balans. Särskilt med tanke på att man sannolikt har vissa tillskott att vänta i form av återbetalning av försäkringspremier och kömiljardpengar även nästa år. Buffertkravet har man inte lyckats uppnå på många år så det är knappast ett argument för att höja skatten.
Ser man ännu lite längre fram står vi inför utmaningar som är långt större än de vi har vi i dag. Allt färre i arbetsför ålder ska ta hand om allt fler äldre som lever längre.
När man tar till den allra sista utvägen i ett läge där det ser ganska ljust ut är frågan vad man ska ta till när läget verkligen är prekärt? En skattehöjning på 50 öre i nuläget är i detta sammanhang som att kissa på sig, det värmer för stunden.
Vad en skattehöjning betyder eller inte betyder för tillväxt och inflyttning hade man också diametralt olika uppfattning om. Bo Björkman (S) berättade om att han det senaste året fått flera att flytta till Gotland och att dessa hushåll inte hade haft en tanke på skattesatsen när de tog sitt beslut. Lars Thomsson (C) kontrade med att det är de som väljer att INTE flytta hit man borde fråga om skattesatsens betydelse. Intressant hur olika man kan se på samma sak.
Majoritetens inställning kan också beskrivas väl i Brittis Benzlers (V) konstaterande att om det visar sig att skattehöjningen inte behövs om ett år så är det ju bara att sänka skatten igen.
Här kontrade Mats-Ola Rödén (FP) med att säga att han tror att de flesta liksom han själv har lättare att anpassa sig till mer pengar än till mindre pengar.
Till syvende och sist är det där allt landar: vem man tycker har den mest verklighetsförankrade och ansvarsfulla inställningen till hur våra skattepengar ska hanteras.
Och då är det faktiskt ganska logiskt med en freudiansk felröstning av den som hela tiden hävdat att en skattehöjning är den allra sista utvägen, när alla andra vägar är prövade.