LEDARE
Det var ju bara en tidsfråga men häromdagen kom den, den första (?) indignerade artikeln om ”Matkassen”.
Linda Hellquist i Vänersborg startade en Facebook-sida som i dag har cirka 40 000 anhängare. Syftet är att skapa nätverk för att snabbt kunna hjälpa barnfamiljer som av olika anledningar behöver hjälp. Projektet har fått en del uppmärksamhet i medier och via Facebook-sidan har redan många matkassar bytt ägare, barn har fått vinterkläder, en familj har fått andrum tills barnbidraget, sjukpenningen, lönen eller a-kassan kommer in. Lever man på marginalen kan några extra sjukbesök eller köp av medicin göra att hela månadsbudgeten raseras. De flesta kan hamna i sådana situationer och alla har inte släktingar eller vänner som man kan be om hjälp eller låna av. Och lånar man pengar för att få mat på bordet så vet man att nästa månad redan är ”körd”.
För de flesta är därmed Matkassen ett enkelt sätt för den som har att dela med sig till den som inte har. Men sen finns det också de som ser projekt som dessa som ett tecken på att egoismen breder ut sig.
Fredrik Virtanen påminde oss i sin krönika om att våra enkla gåvor inte köper oss fria.
En solidarisk handling ska alltså vara detsamma som att köpa sig fri från något. Vad? Dåligt samvete?
Fredrik Virtanen var dock nyanserad och beskrev också sin ambivalens inför att hjälpa en människa som ber om den. Men hans kritik landar ändå i att det är fel att ”idka välgörenhet”, det är något som samhället ska stå för. Ingen annan. Som om det handlar om antingen eller.
Håkan Ericsson var inne på samma linje häromveckan när han beskrev bildandet av Missing People som en konsekvens av egoismens utbredning.
Fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, dåliga beslut eller annat som gör att man hamnar i knipa har alltid funnits och kommer alltid att finnas, oavsett politisk majoritet.
När människor hjälper varandra borde det alltid kallas för vad det är, solidaritet.