Jag är inte rasist. Men.
Ett känt konstaterande som den senaste veckan åter varit i ropet.
Det är väl klart att sportkommentatorn Bosse Hansson inte är rasist i ordets rätta bemärkelse. Men när han med en ocensurerad självklarhet kallar några fotbollsspelare i AIK för "svartingar" går det inte att tolka det som en objektiv beskrivning av spelarna i fråga. Inte blir det bättre när han ska förklara och menar att det inte är något nedsättande i ordet svarting enligt hans mening.
"Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning".
Verkligen? Skulle det verkligen vara en möjlighet enligt Bosse Hansson att han skulle säga "Ånej, inte en viting till" när en ljushyad spelare togs in på plan?
Knappast.
"Det är för många spelare som är för lika. För många lika spelare. Svarta spelare som är uppfostrade på samma sätt och som spelar precis likadant. Med ytterligare en till så blev ännu rörigare. Och de förlorade matchen också".
Nu är jag inte expert på fotboll men detta skulle alltså inte de som fostrats i "svensk" fotboll, de skulle per automatik ha en så varierad spelstil att det är hur lätt som helst att skilja dem åt, trots att de har samma hudfärg?
Bosse Hanssons ord som råkade sändas ut i radiosporten fördömdes av de flesta, men hans kollegor och vänner försvarade honom och ansåg att kritiken var trams.
Arne Hegerfors: "Alla som känner Bosse Hansson vet att han inte är rasist. När han ser AIK spela blir han däremot väldigt bitter och överkritisk. Bosse vill ju minst av allt såra någon AIK:are, men han har samma defaitistiska inställning som många andra supportrar. En mer hängiven AIK-anhängare får man leta efter. Den man älskar agar man, och han blir så förtvivlad när det inte går bra för AIK".
Just inom sportjournalistiken finns det en hel del otvättad byk. Som sportjournalist ska man stå på samma sida som idrotten, man ska inte berätta om det som händer vid sidan av planen, det är resultaten i matcherna som räknas och ska analyseras.
Detta visade sig inte minst under debatten om de så kallade "rumpskotten" under en öppen träning med landslaget inför EM.
Jenny Modin, reporter på Expressens webb-tv, fortsatte filma medan denna "lek" pågick, alla andra stängde av och plockade av sig journalisthatten och blev en del i "gemenskapen". För detta fick Jenny Modin ta en massa glåpord från manliga kollegor som sett detta utspelas många gånger utan att reagera.
Tv-profilen Filip Hammar fick av någon anledning kommentera uppmärksamheten och förklarade: "Det är så äckligt att behöva vara en del av det maskineriet. Det är en jävla skam. Det är så fruktansvärt att det här görs. Det är så smutsigt att det här görs. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att det också är opatriotiskt, säger han". (Resumé)
Sportjournalisten Robert Laul sa i samma tidning: "De kallar det för mobbning, men vet inte vad de pratar om. Det här visar hur lite insyn och förståelse man har för hur ett sammansvetsat gäng fungerar. Det finns inte ett spår och inte en sekund av mobbning i det här".
Och det är självklart att om man inte ser något man tycker är anmärkningsvärt eller relevant så blir man irriterad när någon helt plötsligt kommer in och gör nyheter av något som man varit en del av i många år.
Och om man inte ser någon koppling mellan det man säger när kameran/bandspelaren inte är på och den kultur som präglar en del av idrotten, då är man inte bara partisk, då har man missförstått sitt uppdrag som journalist.
Vardagsrasismen är den mylla i vilken Sverigedemokraterna hämtar sin näring. Och om man inte är rasist men.... vill fortsätta kalla chokladboll för negerboll kanske man bör fundera varför det är så viktigt att använda ett rasistiskt begrepp om man nu inte är rasist. Om man nu inte är rasist kanske man inte behöver beskriva människor som "svartingar" som enda epitet?
Då slipper man samtidigt hela tiden markera att man inte är just rasist.