När arbetsrätt blir arbetsfel
LO:s avtalssekreterare Per Bardh.Foto: SCANPIX
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vad han misslyckades med att förklara är varför arbetsgivarna då är så oerhört angelägna om att få förändringar till stånd. Om Las och "sist in - först ut" inte är något problem, varför kämpar då Svenskt Näringsliv fortfarande för förändringar nu när till och med Moderaterna tycks ha övergivit alla planer på förändringar i arbetsrätten
För stora företag funkar arbetsrätten någorlunda flexibelt, även om det är förenat med stora kostnader. Stora företag har i allmänhet hyggliga relationer med fackklubbar på företaget. Fackklubbar som i mycket har gemensamma intressen med företagsledningen. Alla vill att företaget ska gå bra. Alla vill att företaget som tvingas säga upp anställda på grund av arbetsbrist ändå kan behålla nyckelpersonal.
Ja, medgörliga fackklubbar kan till och med gå med på att man använder arbetsbrist som uppsägningsorsak för att bli av med anställda som inte fungerar i de arbeten de har. Genom att lägga ner gamla avdelningar och bilda nya, genom fiffig användning av turordningskretsar, och genom strategiska kunskapskrav då tjänster ska besättas i en omstrukturerad organisation, kan företag och fack med gemensamma krafter se till "rätt" personer får behålla jobbet.
För små företag är situationen radikalt annorlunda. Det finns ingen lokal fackklubb att ha en fungerande relation med. Istället får de förhandla med någon facklig ombudsman utan egentliga band till företaget, kanske utan förståelse för verksamheten och vad som krävs av den. Ett stort företag kan ta kostnaden att hantera en situation med enstaka anställda som inte fungerar i organisationen. För ett litet företag kan det vara ett oöverstigligt problem.
Vidare leder principen "sist in - först ut" även till andra problem. Exempelvis blir arbetsmarknaden mindre rörlig. Det är klart man blir mindre benägen att byta jobb när det innebär att försakar alla de anställningsår som ska göra anställningen trygg. Men anställningen är ändå aldrig trygg för dem som blivit alltför mycket av ett sänke för företaget. För risken finns ju att fackklubb och företag når en överenskommelse, om de anser det viktigt nog.
Sverige har inte Europas mest rigida arbetsrätt. Långt därifrån. I exempelvis Frankrike är det betydligt svårare att säga upp personal, oavsett vad anledningen är.
Men svensk arbetsrätt är tillräckligt svårhanterlig för att enskilda företag ska drabbas av svåra problem.
Och verklig trygghet i arbetslivet kan bara komma inifrån. Verklig trygghet känner de som vet med sig att de har kunskaper och kompetens som arbetsgivare behöver.
Per Bardh avslutar med att konstatera att det finns ett gott samtalsklimat mellan parterna:
"Låt oss utgå därifrån. Låt oss resonera om vad LAS har för funktion, vad arbetsgivarnas problem egentligen är och hur vi ska kunna föra intellektuellt skarpa resonemang kring LAS."
LO:s avtalssekreterare söker samförstånd. Gott. Men jag tror att parterna får svårt att enas ens om en verklighetsbeskrivning.