Jörgen Renström vid Gotlands Museum har gjort vad han kunnat för att uppmärksamma alla, både berörda myndigheter och allmänheten, på ringmurens tillstånd och behovet av kontinuerligt underhåll.
I en artikel i Gotland Just Nu i oktober 2007 befarade han att nästa stor kris för muren skulle komma om 15 år från då. "Med ungefär 25 års mellanrum behövs riktigt stora åtgärder, det vet vi av erfarenhet. (---) Det är riktigt dålig förvaltning, så skulle ingen annan fastighetsförvaltare göra, låta byggnaden rasa innan man åtgärdar det" sa han då.
Och det är faktiskt inget annat än en skandal att staten genom Riksantikvarieämbetet inte fäster större vikt vid stadsmuren än den gör. Det är ju inget lokalt intresse, inte ens bara ett nationellt utan ett världsarv som står och förfaller för att man tycker det är för dyrt med ett relevant underhåll.
Även om man fått mer pengar de senaste åren för underhållet har det varit långt från det som behövs för att förebygga ras och inte minst, upprätthålla den kompetens som behövs för att underhållet ska ske på rätt sätt.
Cementfogarna som muren lagades med på 70-talet stänger inne fukten och alla som har några år på nacken minns den mycket levande debatten (80-talet?) om vilket som var det bästa receptet för att laga muren. Men efter att projektet "Rädda Visby ringmur" som hade självaste kungen som beskyddare avslutades, har uppmärksamheten kring det magnifika fornminnet inte varit så stort.
Raset i fredags var således både en väckarklocka och ett tydligt budskap från muren: ta hand om mig!
Ett plus i kanten är att man genom raset får tillfälle att studera murens kärna och dokumentera det för eftervärlden, ett annat plus är själva uppmärksamheten på Visby och dess unika stadsmur, kanske kan det få upp intresset hos somliga för ett besök (medan den finns kvar).
Att Gotland är en ö som statsmakterna mest verkar tycka är en besvärlig del av Sverige där invånarna ständigt bråkar så fort staten försöker minska sitt engagemang är vi ganska vana med vid det här laget. Men att medvetet se ett världsarv vittra sönder är lite mer oväntat.