Polisen förklarade i helgen att man misstänker att det rör sig om mordbrand på Muramaris. Samtidigt väcks frågan på Radio Gotland, om Muramaris fortfarande kan klassas som byggnadsminne efter branden. Är inte det att vara väl snabb, med att gnugga salt i såren?
Ägaren verkar åtminstone inte ha gett upp om Muramaris. Och då finns det väl goda skäl för att vi andra inte heller ska ge upp hoppet.
Jag tycker generellt att det är en dålig idé att låta mordbrännare bestämma vilka fastigheter som ska bevaras och vilka som kan få försvinna.
Är Muramaris värt att bevara. Tja, Svenska Dagbladet beskrev efter branden Muramaris för sina läsare: "Villan ligger på en klippa med utsikt över havet, påminnande om anläggningar som Axel Munthes San Michele på Capri eller Millesgården på Lidingö."
Det är verkligen inget dåligt sällskap.
Jag vet inte hur stora möjligheter det finns att återuppbygga det som gått förlorat. Men det är ju absolut läge att undersöka möjligheterna. Just genom att inte vattenbegjuta Muramaris verkar räddningstjänsten ha undvikit att förstöra värdefulla spisar och skulpturer i och kring Muramaris. Så det finns åtminstone något att att bygga ett nytt Muramaris kring.
Om ägaren tror att det går och bestämmer sig för att göra det, så kommer det förmodligen att krävas hjälp från alla möjliga goda krafter.