En fråga som alltid har debatterats är våra båtförbindelser med fastlandet. Just nu med fokus på biljett- och fraktpriser, samt den kommande upphandlingen av trafiken efter 2017. Mörka orosmoln tornar upp sig vid horisonten med bland annat risk för långsammare färjor och högre pris om inte staten är beredd att en gång för alla betrakta färjetrafiken som Gotlands väg till fastlandet och skjuta till erforderliga pengar precis som till landets övriga infrastruktur.
Men det skymtar fler mörka moln. Ett är EU:s kommande svaveldirektiv, vilket i korthet innebär att svavelhalten i fartygsbränsle som används i Östersjön år 2015 sänks från 1 viktprocent till 0,1 procent. Eftersom rederinäringen av tradition är ganska konservativ har inte mycket hänt vad gäller alternativa bränslen och rening. Hela sjöfartsnäringen är uppbyggd på obegränsad oljetillgång och därför blir den också väldigt sårbar när kraven skärps.
Nu är det inte bara färjetrafiken som drabbas, utan minst lika mycket övriga transporter till och från Gotland. Kalk, cement, spannmål, skogsprodukter och andra bulkvaror är helt hänvisade till sjötransporter.
Lantbrukstidningen ATL har belyst problemet med svaveldirektiven i ett antal artiklar. Till exempel har skogsföretaget Stora Enso redan tecknat ett avtal om järnvägstransporter för sina skogsprodukter genom landet till Göteborgs hamn eller direkt till kontinenten via Malmö. Naturligtvis bra för miljön, men samtidigt visar detta på Gotlands särställning: Vi kan inte styra över transporter till järnväg, det är bara sjöfart som gäller. Hjälp!