LEDARE: Mona Sahlin vänder trenden?

Jag vet ta mig tusan inte varför det går bra för oppositionen i opinionsmätningarna. Det är inte så att jag tycker att alliansen har spelat (eller ens har valt) sina kort på bästa sätt. Det har säkert framgått då och då på denna sida. Men oppositionen verkar ha strävat efter minsta möjliga innehåll i sin politik. Den har vunnit sina väljare just och enbart genom att inte sitta i regeringsställning. Men väljare som man vunnit så lätt kan också mycket lätt försvinna.
Kan opinionen vara på väg att vända? Det finns en del som talar för det.

För det första har vi socialdemokraternas och miljöpartiets utfulning av vänsterpartiet i veckan som gick. Det understryker att oppositionen inte står enad. Det sprider också missämja inom vänsterblocket. Reaktionerna inom arbetarrörelsen var faktiskt både negativa och upprörda. Men vad hade Mona Sahlin väntat sig? Har hon så dålig koll på stämningsläget inom sitt eget parti att hon valt en dödsdömd samarbetsstrategi?
I fredags tvingades Sahlin backa och be Lars Ohly om ursäkt. Det ser VERKLIGEN inte bra ut. Och det ger hennes motståndare fin ammunition inför ett viktig vecka. I går kväll (efter att denna text skrevs) genomförde statstelevisionen en partiledardebatt i "Agenda". På tisdag möter Sahlin Reinfeldt i "Rakt på med K-G Bergström. På onsdag är det partiledardebatt i riksdagen. Och på fredag möter Sahlin Reinfeldt igen, i radions "Studio ett". Lita på att hon kommer att få försvara sig.

För det andra har socialdemokraterna misslyckats med att dra nytta av finanskrisen. I svepande formuleringar har man uppmanat regeringen att söka blocköverskridande uppgörelser. Men uppgörelser om vad? Det har varit mycket gnäll och noll av konkreta förslag. Om man inte räknar att socialdemokraterna förklarat att man vill återinföra förmögenhetsskatten och skippa tredje steget i jobbskatteavdraget. Var det verkligen genomtänkta utspel i tider som dessa, när världskonjunkturen viker, finansmarknaderna krisar och arbetslösheten riskerar att stiga? Obegripligt usel timing.

För det tredje kan den finansiella krisen, om regeringen förmår att agera klokt och med säkerhet, innebära att förtroendet för alliansen ökar. Det borde vara uppenbart att krisen inte har främst inrikespolitiska orsaker. Däremot står Sverige väl rustat inför en tid av lågkonjunktur och turbulens.
Då känns det kanske tryggare att behålla sittande regering, än att satsa på ett osäkert kort (Mona Sahlin) som nära lierat sig med riksdagens mest tillväxtfientliga parti (miljöpartiet) och som är beroende av ett av bitterhet uppfyllt vänsterparti som inte hyser några planer på att presentera en ansvarsfull politik.

Ledare: Mona Sahlin vänder trenden?