Det har gått mer än en vecka sedan KDU:s ordförande Aron Modig var inblandad i en bilkrasch på Kuba. Sedan dess har det skrivits spaltmeter om incidenten i svenska medier, men fortfarande är det väldigt lite vi verkligen vet om händelsen. Det som kan konstateras är att Aron Modig befann sig i bilen när kraschen inträffade och att två regimkritiker, Oswaldo Payá och Harold Cepero, omkom.
Den kubanska regimens version är att det var en olycka och tillskriver föraren, den spanske ungdomspolitikern Angel Carromero, ansvaret. Den avlidne Payás familj hävdar å sin sida att kraschen orsakades av en annan bil som prejade dem av vägen.
KDU-ordföranden klarade sig oskadd och har sedan han lämnade sjukhuset befunnit sig i "förvar" hos den kubanska migrationspolisen. Vad detta innebär är, som det anstår en totalitär stat av Kubas kaliber, högst oklart. Klart är att Modig sedan i torsdags inte får träffa svensk konsulär personal på plats. Agerandet är oacceptabelt. Om det verkligen var en olycka så borde Modig givetvis få träffa de svenska representanterna och berätta sin version. Oskyldiga människor ska inte hållas i förvar. Modig har inte gjort sig skyldig till något brott och måste därför släppas fri omgående.
Dessvärre är agerandet föga överraskande för enpartistaten Kuba. En inte särskild vild gissning är att KDU:s långa engagemang mot den kommunistiska diktaturen och Modigs arbete för att stödja regimkritiker på plats knappast har förenklat hans ärende.
Historien har lärt oss att inte lita på den kubanska ledningen. Sedan Fidel Castros maktövertagande 1959 har Sovjetunionen fallit, Berlinmuren rivits och flera diktaturer i Sydamerika dukat under, men Castroregimen har bestått. Likaså det konsekventa förtrycket av mot regimkritiker. Människorättsorganisationen Human Rights Watch beskriver Kuba som det enda landet i Latinamerika som undertrycker alla former av avvikande politiska åsikter och Amnesty vittnar om att medlemmar i oppositionsgrupper och människorättsgrupper trakasseras och fängslas.
Den kubanska regimens förtryck av sina egna medborgare är sannolikt ingen nyhet för det flesta, men när andra, mer dramatiska, oroshärdar står i centrum har Kuba ofta försvunnit i den mediala debatten. Bortsett från när någon 68-nostalgiker med jämna mellanrum får utrymme att använda Kuba som verktyg för att spy ut sitt hat mot USA. Händelserna i förra veckan aktualiserar situationen på Kuba och påminner oss om att läget för oliktänkande alltjämt är miserabelt, oavsett om Castron heter Fidel eller Raul.
För den som ännu tvekar blev begravningen av Oswaldo Payá ett smärtsamt bevis på detta. Utanför kyrkan stoppades ett femtiotal personer när de öppet kritiserade regeringen och ropade "frihet". De civilklädda poliserna på plats betraktade detta som ett hot och grep flera personer. Samtidigt som vi hör och uppmuntrar frihetsropen från den arabiska våren är det hög tid att också ta kubanernas frihetsrop på allvar. 53 år av kommunistisk diktatur är 53 år för mycket.