Modig akademi

Foto: Mats Andersson / SCANPIX

Politik2008-10-10 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nobelpriset i litteratur har närmast någonting otidsenligt över sig. Detta eftersom det idag har blivit kontroversiellt att skilja ut den höga konsten från den låga och att hylla den kultur som kan förväntas överleva samtiden. Ändå fortsätter Svenska akademien att utse pristagare som är litterära främlingar för det stora antalet människor. Det är modigt i ett kulturklimat där exempelvis kriminalgenrens trivialförfattare i allmänhet ges lika stor uppmärksamhet som en Lars Gustafsson eller en Philip Roth.

Det heter ofta att akademien gör sig själv och litteraturpriset irrelevant genom att belöna författare som mannen på gatan inte läser. Varför inte i stället hylla dem som appellerar till den breda publiken - en Astrid Lindgren eller en Dan Brown? Men det vore att ge upp tanken att den stora litteraturen inte är liktydig med de böcker som säljer bäst; att den betydande konsten har ett värde som sträcker sig längre än marknadsvärdet.

Samtidigt stämmer det inte heller att de som kan beskrivas som stora författare tvunget måste vara obskyra, vilket vissa röster som tenderar att föredra den låga kulturen snipigt brukar hävda.
Flera av de kandidater till nobelpriset som har förekommit i kulturredaktionernas förhandsspekulationer, som exempelvis Roth, Don DeLillo och Tomas Tranströmer, är såväl bra skribenter som kommersiellt framgångsrika. Årets pristagare, författaren Jean-Marie Le Clézio, är välkänd i hemlandet Frankrike och flera av hans romaner har översatts till svenska. För tidningen Expressen beskriver en bokhandlare i Malmö upphetsat Le Clézio som en "populär vinnare".

Svenska akademien träffar givetvis inte alltid rätt. Man kan verkligen fråga sig vilka högre värden som präglar österrikiskan Elfriede Jelineks märkliga, ibland våldsromantiska berättelser eller dramatikern Dario Fos kommunistiska agitation. Men som regel är detta kravet som ställs på de författare som får äran att motta det som ibland beskrivs som världens finaste litteraturpris. Något som på senare år exempelvis bekräftas av valen av Günter Grass och JM Coetzee, som båda skrivit träffande kritik av den tyska nazismen respektive Sydafrikas apartheidsystem.

Det är inte så dumt av akademien att försöka hålla en rågång mot den enkla kultur som inte förväntar sig någonting av mottagaren och som inte inbjuder till reflektion och kritiskt tänkande. Nobelpriset i litteratur är snart den enda påminnelsen vi har om att allting inte är lika bra eller värdefullt. Därför är det tillfredsställande att Svenska akademien vägrar rätta sig efter kraven på att ge glans åt det triviala.