Hoppsan! Moderaternas Sverigemöte i helgen, där man samlat företrädare från hela landet, avrundades i Svenska Dagbladet med en Sifoundersökning som gav oppositionen egen majoritet. Och Sifo är absolut ett av de mätinstitut som åtnjuter störst anseende.
Jag är inte förvånad över Socialdemokraternas återhämtning efter partiledarbytet. Men jag kan ju inte neka till att jag är överraskad av hur snabbt det har gått. Det var inte länge sedan som Socialdemokraterna sladdade tio procentenheter efter Moderaterna. Och nu är de fem före!
Socialdemokraterna har fortfarande allt kvar att bevisa och Stefan Löfven kommer att möta samma problem som Mona Sahlin gjorde, när han tvingas bli konkretare och tydligare med vad det är som gäller. Men det står nu klart att alliansen har en i många avseenden jämbördig motståndare.
Nu kan inte Moderaterna och alliansen förlita sig på motståndarens svaghet. Det är vad regeringen gör under de närmaste två åren som kommer att utgöra grunden för valrörelsen 2014. Och hittills ser det, ärligt talat, inte så bra ut som det borde göra.
Alliansregeringen åtnjuter stort förtroende för sin förmåga att hantera de ekonomiska frågorna och budgetansvaret. I ett europeiskt sammanhang framstår den svenska ekonomin som unikt stark.
Den borgerliga arbetslinjen är också på många sätt framgångsrik och ett föredöme för omvärlden. Men inte i alla delar.
Regeringen har lyckats öka drivkrafterna till arbete. I viss mån har man också lyckats öka sysselsättningen, trots ett par internationella kriser och ett svagt konjunkturläge. Det är inte illa. Men regeringen har inte lyckats ikläda sig den självklara ledarvästen när det gäller förtroendet för den jobbskapande politiken. För detta krävs att man inte bara lyckas få fler till arbetsmarknaden utan faktiskt fler i reguljära arbeten.
Alliansen, och faktiskt i ännu högre grad Moderaterna, har ägnat alltför lite uppmärksamhet åt frågor som kan ge en dynamisk och växande arbetsmarknad. Man har inte intresserat sig tillräckligt för drivkrafterna för entreprenörskap och villkoren för företagande. Och man har valt att inte utmana "den svenska modellen" i de delar där den innebär en rigid arbetsmarknad som stänger unga och invandrare ute. Det måste det bli ändring på.
Inför ett besvärligt parlamentariskt läge där regeringspartierna är i minoritet i riksdagen, tycks man ha blivit försiktigare. Men är inte detta en tid för djärvhet? En tid för att utmana oppositionen och se om den vågar stå i vägen för en politik som exempelvis kan öppna vägen in på arbetsmarknaden för unga.