Fredrik Reinfeldt kommer nog att bli ihågkommen mer för två vinster än för en förlust. Åtta år av borgerlig regering är en framgång som överglänser motgången i söndags.
Fredrik Reinfeldt är en partiledare som är mer populär än partiet han styrde. Han respekteras på båda sidor av blockgränsen och han har med ett principfast agerande gjort att Sverigedemokraterna varken haft något direkt inflytande, eller indirekt genom att påverka etablerade partiers agendor.
Reinfeldt kommer också att kommas ihåg för hur Moderaternas politik och framtoning förändrades under hans ledarskap. På gott och på ont.
Ur en synvinkel så var förändringarna kanske bidragande till framgångarna. Även om jag personligen tror att Alliansens tillblivelse är en viktigare förklaring. Men speciellt under de fyra första åren åstadkom alliansregeringen reformer som omdanat Sverige. Jag tänker på reformer som jobbskatteavdragen, Rut och arbetslinjen som bidragit till 340 000 nya jobb.
Ur en annan synvinkel så blev Moderaterna väl trendkänsliga och ängsliga att vara väljarna eller vissa särintressen till lags och gav upp flera viktiga frågor där Sverige behöver reformer. Det gäller exempelvis arbetsrätten och en mer flexibel arbetsmarknad, där reformer hade varit nödvändiga för att skapa ännu fler jobb och underlätta integration av alla flyktingar och andra migranter som kommer till Sverige.
Politik måste grunda i värderingar och ryggrad. Inte ett blött finger i opinionsvinden som leder till underliga utspel om kvotering och liknande.
Nu behöver Moderaterna göra att vägval för framtiden. Partiledarvalet är en del av detta vägval. Men långtifrån allt. Moderaterna behöver något mer än någon som tar över Reinfeldts fallna mantel och trampar vidare i samma riktning.
Vad partiet behöver för att få en bred och seriös debatt om framtiden är ett öppet partiledarval av den typ som Centerpartiet genomgick när Annie Lööf utsågs. Om partiledarvalet sker som det gjort tidigare, i rum med slutna dörrar, så kan denna slutna process styra även framtidens politik. Och då blir det väl de som stått Reinfeldt närmast, som får kontrollera både val av efterträdare och politisk färdriktning.
Ett öppet val för också med sig risker. Men om Moderaterna menar allvar med ambitionen att vara en modern politisk rörelse så kan man ju inte agera som en toppstyrd organisation utan insyn för allmänheten eller ens för det egna partiets gräsrötter. Man kan inte ha en kröningsprocess som liknar den som Socialdemokraterna och Vatikanen använder.
För övrigt visade Socialdemokraterna med valet av Håkan Juholt till partiledare att även en sluten process är riskabel. Ja, jag tror faktiskt det är större risk att man väljer en olämplig partiledare om ett fåtal får ha inflytande, än om flera kandidater får prövas i en process som alla kan påverka.