LEDARE
Ibland undrar jag hur reaktionerna hade sett ut om ett gäng personer flyttat ut på Södra Hällarna för att ockupera området. Satt sig i vägen för maskinerna för att hindra dem att inleda arbetet med att anlägga parkeringar, trappor och gångstigar. För att de vill bevara området orört och utnyttja rättigheten att demonstrera mot myndigheternas beslut.
Hade de fått priser och uppskattning för sitt civilkurage?
Eller om någon i sin övertygelse om att beslutet är fel (ur alla perspektiv) försöker använda den formella gången och sin rätt att få beslutet omprövat? Vilka beslut ska ”respekteras” och vilka beslut är det okej att utnyttja rätten att demonstrera mot för att få omprövade?
Vems övertygelse väger tyngst?
I frågan Södra Hällarna skulle jag kunna vara en av dem som flyttade ut för att försöka stoppa slöseriet med skattepengar. Om jag varit den typen. Min övertygelse är i denna fråga tydlig och klar.
I frågan om Nordkalk mot Ojnareskogen är jag inte i närheten av att vara tvärsäker. Jag har helt enkelt inte den kunskap som krävs för att ställa risker mot säkerhet. Vad som är viktigt är jag däremot klar över, som jag skrivit många gånger, om vårt vatten inte kan säkras är projektet inte acceptabelt. Naturvärdena är i och för sig stora men dessa återfinns på många andra ställen på ön. Om än inte exakt just så som de är sammansatta på Ducker 1:64 i Bunge.
De stenbrott som i dag är avslutade utgör i sig lockande vattenhål som många tycker är exotiska inslag i den gotländska naturen.
Huruvida vattnet går att säkra eller inte överlåter jag därmed i trygg förvissning om att myndigheter med hjälp av landets expertis kan avgöra. Vad än beslutet i slutändan blir kommer jag inte att vare sig jubla eller gråta.
Frågan handlar mer om vilka beslut och domar som ska respekteras och inte. Vem bestämmer vilket civilkurage som är okej och vilket som är förkastligt?