En av de bästa traditioner vi har är tryckfriheten. Personligen hade jag mycket hellre firat tryckfrihetsförordningen än Gustav Vasas trontillträde, om vi nu prompt behöver en nationaldag. Att få framföra sin åsikt och kritisera offentliga beslut är dels en mänsklig rättighet, dels en omistlig del i demokratin, så att makten kan granskas.
Meddelarskyddet ger skydd åt den som sprider information för publicering, och stärks av ett efterforskningsförbud: ingen myndighet eller domstol får efterforska vem som lämnar meddelanden till media, och den som gör det får inte utsättas för repressalier från det offentliga. Detta är en säkerhetsventil för att media ska kunna granska den offentliga makten.
Meddelarskyddet är inte absolut. Det gäller inte vid exempelvis högförräderi och spioneri. Däremot gäller det med ett antal undantag för en offentliganställd som läcker vanlig sekretessbelagd information om oss privatpersoner. Integriteten har ett svagt skydd.
Säg att jag arbetar hos kronofogden och det varit utmätning hemma hos en kändis. Jag har tystnadsplikt och får inte berätta om personliga förhållanden. Det innebär att jag inte får underhålla vid middagsbordet med kändisskvallret. Gör jag det ändå kan jag dömas för brott mot tystnadsplikt.
Om jag istället ringer Aftonbladet får inte kronofogden ta reda på vem som läckte till media eller straffa mig för det. Jag skulle till och med kunna få betalt för tipset. Jag kan alltså sälja integritetskänsliga uppgifter som jag fått i jobbet så länge jag gör det för publicering. Det vore mer rimligt att kalla det för korruption än tryckfrihet och skadan för den berörde och dennes anhöriga kan vara enorm.
Meddelarskyddet kan missbrukas och det borde vara brottsligt både att betala tjänstemän för att åsidosätta sin tystnadsplikt och att som tjänsteman ta betalt för det.
Man ska dock inte kasta ut barnet med badvattnet. Meddelarskyddet är till för att skydda whistleblowers som berättar om fel och maktmissbruk i offentlig verksamhet. Eftersom offentliga myndigheter har våldsmakt måste de också granskas, och de måste granskas av någon annan än dem själva. Därför måste media få information om brister i myndighetsutövningen - men låt oss stanna där.
Regeringen har nyligen tillsatt en utredning för att utvidga meddelarskyddet (och efterforskningsförbudet) till privata företag vars intäkter kommer från skattemedel. Anledningen sägs vara att man vill komma till rätta med fel i verksamheten. Det är dock fel väg att gå.
Vill man som upphandlare på riktigt komma åt kvalitetsbrister är det bättre att kräva av anbudsgivarna att anställda alltid fritt ska få komma till dig som upphandlande enhet, till exempel en kvalitetsnämnd, och berätta med namn eller anonymt om vad som är fel. Motsvarande regel kan införas i ett valfrihetssystem. Det skulle vara en bättre källa till riktig och saklig information än att ge personalen rätt att bryta mot sin tystnadsplikt för att prata med Uppdrag Granskning. Jag tror inte att kvalitet bedöms bäst av Janne Josefsson och hans kollegor.