Nu har över 160 000 personer sett "Palme", Maud Nicanders och Kristina Lindströms dokumentär om den Socialdemokratiske partiledaren och statsministern.
Under september var det den femte mest sedda filmen på svenska biografer och publiken strömmar fortfarande till. Att det är en bra film räcker inte riktigt som förklaring till att en dokumentär når en så stor och blandad publik.
Jag tror förklaringen står att finna inom huvudsakligen två områden. Det första rör personen; Olof Palme var Sveriges mest remarkabla politiker under 1900-talet.
Det är inte samma sak som att han var felfri, saknade svagheter och aldrig gjorde missbedömningar. De tendenser till idealisering och undvikande av kritik som ibland har skymtat bland partivänner rimmar mycket illa med hans eget avståndstagande från personkulter och envåldshärskare.
Men faktum kvarstår, Olof Palme hade en skärpa i ideologi och tanke av sällsynt slag parat med en förmåga att nå fram och engagera. När värdering utmynnade i konkret gärning ådrog han sig ibland hård kritik. Han var helt enkelt en mycket ovanlig person.
En annan förklaring till filmens framgång anknyter till tiden. Olof Palme steg in på statsministerns kansli i början av 1950-talet och kom att tillbringa resten av sitt liv i, eller i opposition mot, landets högsta politiska ledning. Det var betydelsefulla år för landet. När Västeuropa reste sig efter andra världskriget hade vi som inte deltagit en bättre utgångspunkt.
Det handlade inte bara om tillväxt och ekonomisk och teknisk utveckling. Sverige blev ett föregångsland på många områden, välfärdspolitik, arbetsmiljö, kvinnors utträde på arbetsmarknaden.
Nicanders och Lindströms film har kritiserats för att inte ta upp den ena eller andra aspekten av Olof Palmes liv och verk. Det kan man ha synpunkter på men ett urval måste alltid göras och detta är inte på något sätt orimligt.
För oss som befann oss runt Helgeandsholmen i Stockholm i mars 1986 blev filmen en påminnelse om känslostormarna vi levde i då. Oron för att dådet var en del i ett större angrepp varvades med funderingar på hur allt nu skulle bli och en starkare sorg än jag tror att någon av oss hade väntat att vi skulle känna.