Statsminister Stefan Löfven (S) har kallat sin regering för ”ett mycket kompetent gäng”. Däri ingår hela tre utbildningsministrar. Det kan ses som att skolfrågorna anses vara särskilt viktiga. Det resonemanget håller dock inte riktigt då Löfven samtidigt låtit bli att utse någon minister alls för andra angelägna områden, exempelvis integration och handel. Att det blev tre ministrar bör snarast ses som ett resultat av att varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet ville släppa makten om utbildningspolitiken.
Folkhögskoleläraren Gustav Fridolin (MP) har fått den formella titeln som utbildningsminister, men får i sin portfölj främst grundskolan. Kommunpolitikern från Halmstad Aida Hadzialic (S), som fått den märkliga titeln gymnasie- och kunskapslyftsminister, lär få att göra då gymnasiet ska bli tvång. Om den nya regeringen får sin vilja igenom riksdagen vill säga.
I media har hennes ringa ålder, 27 år, uppmärksammats och även om man generellt kan önska statsråd med lång erfarenhet behöver det i sig inte vara fel. Sverige ska vara ett land som bedömer människor utifrån kompetens och inte ålder, kön eller bakgrund. Det kan därför antas att Hadzialic besitter stor politisk skicklighet, kunskap och förmåga att leda och fatta beslut. Det är utifrån sådana kriterier hon, liksom andra, ska granskas som minister.
Det tredje statsrådet på utbildningsdepartementet är Helene Hellmark Knutsson (S), landstingspolitiker från Stockholm. Sverige har återigen fått en särskild minister för högre utbildning och forskning. Det är bra. Att Hellmark Knutsson som själv saknar högskoleexamen ska leda det arbetet väcker dock frågor. Men antagligen vägs det faktumet upp av att hon har gedigen kunskap på andra områden.
Och om nu skicklighet, egna meriter och en samlad bedömning av att det är lämpliga och kunniga personer är det som har varit styrande vid utnämningarna i Löfvens regering, varför vill ministrarna då lägga sig i och låta andra, medfödda, egenskaper avgöra vem som får ledande poster i samhället?
Den rödgröna regeringen har hotat med en kvoteringslag för bolagsstyrelser, vilket inte bara är en inskränkning i det fria näringslivet utan sätter en människas kön som ett ständigt prefix framför hennes person och förmåga. I Löfvens regeringsförklaring står det även att andelen kvinnliga professorer ska öka.
Forskningsminister Hellmark Knutsson har sagt att det inte handlar om kvotering, men talar om annan politisk styrning i form av bonussystem. Istället för att fokusera på att ge alla människor lika möjligheter längs karriärvägen fixerar sig den rödgröna politiken vid att ivrigt reglera utfallet. Då andelen kvinnor som läser vidare på universitetet ökar så kommer det sannolikt att få genomslag i tillsättandet av professorer om ett antal år, utan hjälp på traven.
Den rödgröna politiken skapar ett system där likabehandling frångås och grupptillhörighet premieras framför meriter. Det framstår inte som den kloka politik som kan förväntas av ett kompetent gäng.