MP är ett parti som har tillåtits att undvika svåra val i politiken, vilket har gjort partiet till en bekväm tillflyktsort för utsvävande grönröd radikalism. Partiet skiljer sig från systerpartierna i Europa, som är mer bekanta med de kompromisser som kommer med regeringsansvar.
Skulle språkrören klara av att göra övergången från ett protestparti till ett regeringsparti? Har Miljöpartiet mognat? Vi vet vad MP är emot i en regering, men vad är det för i en regering?
Svaren på det får man självt från det ena språkröret Åsa Romson. I en intervju med tidningen Dagens industri (21/3) säger Romson: ”Mycket av det vi går till val på ska också gå att genomföra. Det ställer vissa krav på oss när det gäller kvalitet och genomtänkthet.”
Men ska inte allt som ett parti går till val på vara genomförbart? Ett annat stort bekymmer med Miljöpartiet är symptomatiskt den raka motsatsen: Mycket av deras politik är genomförbar, men väldigt skadlig.
De vill inte höja momsen för restauranger, men det vill Socialdemokraterna och Vänsterpartiet göra, deras tilltänkta regeringskompisar. De vill släcka kärnkraften, men det vill inte metallaren Stefan Löfven (S) göra.
MP vill ha kortare arbetstid, men att i en valrörelse där Alliansen och även Socialdemokraterna kommer att tala om vikten av mer arbete och fler arbetade timmar lär sådana gröna framtidsdrömmar framstå som lika samtida som en grammofonskiva.
Partiet vill också ha kraftigt höjda miljöskatter på 19 miljarder kronor. Höjd bensinskatt, flygskatt och lastbilskatt. På intervjufrågan om hur hon ser på Arlandas framtid svarar Romson att hon ser ”ett behov av att Arlanda behåller sin konkurrenskraft”. Hur det resonemanget går ihop med deras förslag om ökad flygskatt, och vad den skulle göra för skada för arbetstillfällen och försämrad konkurrenskraft lämnar hon därhän.
Att vardagen beskärs för vanliga människor vars alternativ minskas och rörlighet begränsas när de höjda miljöskatterna på allt som rör sig eller ännu värre förflyttar en från en plats till en annan leder till höjda kostnader och skapar stora problem för hushåll med små marginaler struntar MP helt i.
Vad är det som gör att ett regeringssamarbete fungerar? Förtroende och personkemi betyder naturligtvis mycket. Absolut nödvändigt är dock att det finns gemensamma värderingar i de centrala frågorna. Men Romson och Fridolin har köpt sitt parti en enkelbiljett vänsterut, bortom Socialdemokraterna, och närmar sig Vänsterpartiets jaktmarker.
Små partier i en regeringskoalition riskerar att få se sin politiska identitet hamna i skuggan av den stora samarbetspartnern. Detta problem är akut för MP, vars partibas är ett virrvarr av vänster- och mittenlutande väljare, för att inte nämna en ansenlig mängd samvetsröstare. Att Miljöpartiet mestadels arbetar med vad de är mot och vad de vill blockera visar dock tydligt att Miljöpartiet fortfarande är ett väldigt grönt parti, i den meningen att de inte är mogna att regera.