LIBERAL KOMMENTAR
I utkanten av de flesta svenska städer tornar de upp sig. Grå betongklumpar där ingen vill bo. Nu vill oppositionen satsa miljarder på att renovera miljonprogrammen. Bättre vore kanske att jämna dem med marken och bygga upp nya bostadsområden.
På 1960-talet, när de flesta miljonprogramsområden planerades och byggdes, framstod idén om massproducerade höghusområden som god. Många hus i stadskärnorna saknade värme och vatten och på utegårdarna sprang råttorna mellan utedassen.
Att erbjuda människor en flykt till nya lägenheter med alla moderna bekvämligheter var en naturlig del av det socialdemokratiska välfärdsbygget.
Betongklossarna utgör i dag ett monument över folkhemmet, dessa modernismens arbetarbaracker har blivit en del av socialdemokratins själ.
Även den tillväxtkritiska nyvänstern, främst representerad av Miljöpartiet, tycks se på förortsbetongen med en drömsk blick, vilket är svårförklarat. Troligtvis är det för att miljonprogrammen representerar en överdriven tilltro till centralplanering som gör att Miljöpartiet kommande mandatperiod önskar att lägga inte mindre än 7,5 miljarder på att bevara bostäderna.
Varken S eller MP vill ta in den främsta anledningen till att folk lämnar förorternas betongskrapor så fort de får möjlighet: det är helt enkelt inte trevligt att bo där.
Det stadsbyggnadskontoren inte visste på 1960-talet finns det forskning på i dag: de flesta föredrar kvartersstaden som boendemiljö. Stora kolosser med likartade lägenheter förstärker dessutom den segregation S och MP säger sig vilja motverka.
Låt människor flytta i från förlegade lägenhetskomplex. Förenkla byggreglerna och se dynamiska områden växa upp av sig själva, utan stimulanser eller storslagna bostadspolitiska manifest.
Låt folk kapa bandet till centralregleringens tidevarv.