Regering och opposition har fört fram nordiskt samarbete som ett sätt att lösa det svenska försvarets problem vad gäller försvarsförmåga. Framförallt incidentberedskap i luftrummen har lyfts fram. Utrikesminister Carl Bildt berättade senast i regeringens utrikesdeklaration om svenska och finska flygplan som övar under norsk ledning i isländskt luftrum.
Svenska Dagbladet kunde dock i söndags avslöja att bilden av nordiskt militärt samarbete inte stämmer överrens med verkligheten. Det handlar om Iceland Air Meet 2014 på Island tidigare i februari, en sammankomst där svenska, norska och finländska stridsflygare genomförde flygpass.
Enligt SvD:s källor var det endast en träningshändelse, som inte kan jämföras med en riktig övning. Dessutom var träningen helt separerad från Norges skarpa beredskap.
Bland Natos kärnuppgifter finns just flygövervakning och incidentberedskap. Gemensam nordisk övervakning och patrullering stoppades av Nato 2011–2012. Nato går alltså före nordiskt samarbete. Det borde vara ännu en ögonöppnare i den säkerhetspolitiska debatten.
Att fly till tanken om nordism är inget nytt. Det är måhända sympatiskt, men det är inte tillräckligt. Hos nej-sidan i EU-folkomröstningen 1994 var nordiskt samarbete något som framhölls som ett alternativ till EU-medlemskapet. I dag finns det de som använder tanken om nordiskt försvarssamarbete som ett önskedrömmande substitut för det som kan vara svårare politiskt – att gå med i Nato fullt ut.
Sverige har deklarerat att vi inte kommer vara passiva åskådare om ett nordiskt land eller en EU-medlem angrips. Sverige förväntar sig också militärt stöd från andra i ett krisläge. Exakt vad det betyder är dock oklart. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har flera gånger tvingats att informera om att det inte finns en sådan automatik. Medlemskap krävs för att kunna räkna med försvarsalliansens stöd.
Vad som återstår är en allians mellan Finland och Sverige. Bortsett från övriga svårigheter med vad en sådan lösning skulle medföra skulle den militära kapaciteten inte vara tillräcklig.
Det tog 34 år av ökenvandring från Tage Erlanders metalltal till svenskt EU-medlemskap. Hur många år den vankelmodiga hållningen till Natomedlemskap ackumuleras till återstår att se. Det som dock måste få ett slut är illusionerna och sidomanövrerna med ett nordiskt försvarssamarbete.
Vad som istället behövs är en konkret diskussion om ett Nato-medlemskap. Ett samtal som startar i våra dagar, inte Kalla krigets.
Norden är i dag splittrat när det gäller de stora och viktiga internationella organisationerna Nato och EU. Där vi skulle behöva framträda samfällt och representera ett ömsesidigt intresse finns än så länge inte möjlighet. Det gagnar inte våra små demokratier uppe i norr. Norden behöver hålla ihop på riktigt. Det gör vi bäst i Nato.