I höstas sände SVT programmet Allt för Sverige, där ett tiotal amerikaner med svenskt påbrå fick bekanta sig med sina geners geografiska ursprung och tävla om att träffa sina släktingar i Sverige.
Jag minns att de tillbringade nationaldagen någonstans i Småland och de var mycket förvånade över den totala bristen på nationalistisk yra.
Tröskeln till sådant flaggviftande beteende är sannolikt lägre för en amerikan än en svensk, men där de befann sig lämnade nationaldagen verkligen knappt några avtryck alls.
Några avsnitt senare, när de firade midsommar i Järvsö (efter att ha fått träffa Lill-Babs), så förstod de på vilken dag som många svenskar verkligen firar sin bygd och sitt land. Midsommarafton. Den svenskaste av högtider, höljd i björkris, blommor, solvarma jordgubbar, sill, snaps och till och med en och annan flagga.
Nationaldagen har på senare år lanserats av våra makthavare.
Riksdagen ordnade till och med så att det blev en helgdag. (Samtidigt berövades annandag pingst sin röda färg i almanackan). Men det vill sig ändå inte riktigt. Kanske för att årsdagen av Gustav Vasas val till Sveriges konung 1523 inte förmår försätta oss i feststämning.
Och då hjälper det inte att 6 juni också är dagen för antagandet av 1809 års författning.
Firandet får möjligen en viss tyngd när det kommer storfrämmat på besök. Som på Gotland i år när kungen och drottningen var här.
Men midsommar är det ingen som behöver säga åt oss att fira. Det sker frivilligt och med stor entusiasm. Den överlevde flytten från sommarsolståndet till en intilliggande helg. Den hedniska högtiden motstod kyrkans försök till annektering och kvarstår för många som ett frejdigt firande av översvallande glädje och ljus i ett land där växlingarna mellan sommar och vinter är så oerhört stora.
En sydlänning måste nog besöka våra breddgrader i januari, då solen med nöd och näppe tar sig över horisonten, för att riktigt förstå våra känslor inför solen och midsommar.