Mer debatt, mindre monolog i riksdagen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På senare år har plenisalen möblerats om för att få en rumsgestaltning som inbjuder till debatt. Vid replikskiften står partiledarna i pulpeter som vetter mot varandra. Emellanåt hettar det till i duellerna. Men riksdagens partiledardebatter domineras alltjämt av långa anföranden där partiledare efter partiledare lägger fram politiken tills talmannen bankar klubban i bordet.
Frågan är om riksdagen inte kunde finna modernare former för partiledardebatten. En ordning som blev mer av debatter och mindre av monologer. Det behöver inte bli snuttifierat för det, snarare mer fokuserat och förhoppningsvis mer engagerat. Kanske borde debattörerna diskutera några politiska områden i taget? Det borde bidra till att stärka riksdagens ställning i det politiska samtalet där konkurrensen om rampljuset är stenhård.
Trots formens förbannelse blev mandatperiodens första partiledardebatt en hyfsat intressant tillställning. För första gången på nästan två decennier har ett nytt parti tagit plats i riksdagen. Tråkigt nog innebär det att nationalpopulism nu hörs i politikens finrum. Jimmie Åkessons fick många repliker om Sverigedemokraternas inkonsekventa politik. Att kalla invandring för import av arbetslösa och samtidigt motsätta sig en politik som underlättar för nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden visar vad partiet går för.
Den andra stora nyheten är förstås att alliansen gått från att regera i majoritet till att nu vara en minoritetsregering. Göran Hägglund gjorde början av sitt anförande till ett slags försvarstal för Kristdemokraternas existens. Annars valde alliansens ledare att tona ned att de är i minoritet. Folkpartiledaren Jan Björklund talade om att de skrivit historia. Maud Olofsson pratade som en ivrig bäver igen. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en blinkning till det amerikanska mellanårsvalet och konstaterade att inte ens president Obama, till skillnad från alliansen, kunnat undvika att få stryk av väljarna.
Svagheten i anförandena från allianspartiernas ledare är att de målar upp bilden av en ny mandatperiod fylld av politisk förnyelse istället för förvaltande av makten. Men var är då de skarpa förslagen? Vad mer är, hur ska de röstas igenom?
Mona Sahlin gav Maud Olofsson ett tjuvnyp genom att avkräva Centerledaren hennes slutsatser för det relativa nederlaget eftersom bara Moderaterna var vinnare, inte alliansen. Anfall var tydligen bästa försvar apropå frågorna som hopar sig efter Socialdemokraternas urusla valresultat.
Den tredje nyheten är det långsamma farvälet till samlad rödgrön opposition. Lars Ohly raljerade mot Peter Eriksson och Mona Sahlin apropå Afghanistanöverenskommelsen. Det lär bli mer av den varan under mandatperioden. Kanske kan den splittringen bidra till att göra debatterna i riksdagen mer kittlande.