Mer än en tidningsanka
Anna Anka. Önskemotståndaren som vänstern älskar att hata. Foto: Pontus Lundahl/SCANPIX
Foto: Pontus Lundahl / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hur det verkligen låg till med det får vi nog aldrig säkert veta. Men för den som har viss erfarenhet från medier, politik och lobbyister, i Sverige normalt kallade PR-konsulter, verkar fru Ankas påstående inte orimligt. Det förekommer oerhört många skräddarsydda medieutspel inklusive placerade debattartiklar eller riggade reportage i den verklighet där dessa branscher möts.
Ytterst handlar det om en symbios där medierna säljer lösnummer, får tittare eller, som Newsmill, får internetbesökare. Politiker och särintressen får kontaktytor mot medborgarna. Och lobbyisterna? De får betalt av särintressena för att indirekt genom medierna påverka politiken.
Detta är journalistikens vardag, vill man jobba med åsiktsjournalistik är det bara att gilla läget. Alla i branscherna vet hur det går till men ingen talar högt om det.
Innebär det att det är bra? Nej, det behövs förändring. Om inte av hela systemet så i vart fall i form av ökad öppenhet mot medborgarna. Någon form av innehållsdeklaration om vad de får sig till livs genom media vore önskvärt.
Kanske behövs också en självrannsakan och förnyad etisk diskussion om vad som är acceptabelt. Gillar vi att vissa politiker och offentliga personer lånar ut sitt namn och goda rykte till särintressen? Man kan förstå att det är lockande, namnutlånaren får enkel medietid som konsulterna ordnar med färdiga artiklar, uttalanden och genmälen. Ofta sköter konsulten till och med kontakten med media, så att alla inblandade - utom huvudpersonen, läsaren, tittaren eller lyssnaren - vet att detta är riggat.
Förvisso finns det positiva sidor av lobbyismen. PR-konsulter hjälper också personer som inte kan formulera sig, men som har ett angeläget budskap att sprida. Att de får tillgång till kvalificerad hjälp är värdefullt för demokratin. Men, denna del av verksamheten är försvinnande liten, de flesta kunderna är kapitalstarka företag eller organisationer med specialintresse i en viss fråga.
Ett närbesläktat problem är att det inte finns vattentäta skott mellan grupperingarna, man cirkulerar inom kretsarna. Många går från att vara ungdomspolitiker till konsultvärlden och sedan vidare till politiska tjänster, kanske via ett inhopp på en redaktion. Det bidrar till att gränserna mellan grupperna suddas ut och att vad som är etiskt acceptabelt blir en flytande skala.
Utvecklingen är måhända ofrånkomlig men den behöver debatteras och redovisas så att medborgarna har fakta och därmed självständigt kan värdera olika nyhetskällors trovärdighet. Anna Anka må vara unik men förfarandet hon uppmärksammade är det inte.