LEDARE
För oss som bor i glesbygd har det sedan länge varit känt att förutsättningarna för att bo och leva på landsbygden har förändrats drastiskt på väldigt kort tid.
Den offentliga servicen försvinner, affärer läggs ner, folk flyttar till mindre tätorter och större städer. Vad som är hönan och vad som är ägget kan man tvista om länge men säkrare är att konstatera att sambandet är starkt.
ändå bor en stor del av Sveriges befolkning fortfarande i glesbygd, även om människor mer och mer lokaliserar sig kring landsbygdens tätorter.
Men det som vi länge känt till har inte direkt varit en fråga på den översta delen av makthavarnas agenda. Nu ser dock landsbygdens förutsättningar ut att segla upp lite här och där i olika forum.
I går till exempel publicerade ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) en rapport om den svenska jordbrukspolitiken, det så kallade landsbygdsprogrammet, som hittills kostat kostat 36 miljarder kronor. Hälften har betalats via EU och resten via de svenska skattebetalarna.
”Många av programmets åtgärder fungerar i praktiken främst som rena inkomstöverföringar” skriver Ewa Rabinowicz, professor i jordbruksekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet, i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet.
Eftersom det är svårt och ibland omöjligt att mäta resultaten för hur dessa pengar används är programmet tveksamt menar ESO. Och för att stärka landsbygden behöver mer än jordbruket stödjas. Det ligger mycket i dessa tankar. Landsbygden är mer än svenskt jordbruk, här finns en mängd andra sorters företag och framför allt är många lantbruksföretag ofta kombinerade med annan verksamhet för att stärka lönsamheten.
Men att avfärda till exempel betesbidragen som ett rent ekonomiskt stöd (”subventionera kapitalbildningen i vissa företag”, Ewa Rabinowicz, SvD) är nog provocerande att läsa för många berörda. Räknar man kapitalet i lantbruken så är de flesta lantbrukare miljonärer. Men dock bara i teorin. Att driva lantbruk är mycket kostsamt, det krävs både stora fastigheter och stora maskiner. Men miljonärer blir de flesta bönder först när de säljer eller dör.
Men om alla andra flyttar in till städerna och landsbygden enbart blir en plats för matproduktion och rekreation får vi ett helt annat landskap än det vi har i dag. Många djurägare skulle nog kunna hitta mer logistiskt gångbara beten till sina djur än att transportera dem till strandnära marker och ängen som i dag hålls öppna tack vare en medveten överenskommelse mellan samhälle och djurägare.