Två häpnadsväckande nyheter från världen bakom idrottens kulisser spred sig nyligen som en löpeld över Sverige.
En pappa hade lämnat sin son utanför en idrottshall, utan ytterkläder i kylan. Pojken skulle inte få åka med hem för att han spelat så dåligt i en match.
Medierna publicerade uppgifterna en efter en annan, trots att många i ansvarig ställning på redaktionerna måste ha känt att, nja, det här låter lite för konstigt för att vara sant. Ingen visste vem vare sig pojken eller pappan var. Allt kom från en enda namngiven person som skulle ha sett det hela och även pratat med pappan som bekräftat att sonen inte skulle få åka hem på grund av dåligt spel.
Händelsen polisanmäldes men när källorna började kollas och polisen började utreda visade det sig att det hela var ett missförstånd.
Jag tycker att denna löpeld är värd att diskutera mer med anledning av mediernas etiska dilemma, än att medier granskar och rapporterar om vad en statsministerkandidat faktiskt säger och faktiskt gör.
Den andra händelsen har jag ännu inte sett några dementier på. Det handlade om tränaren som gjort otroligt sexistiska beskrivningar av olika spelsätt i form av tankekartor som skulle användas för pojklag i fotboll.
Även här låter det för otroligt för att vara sant. Framför allt tycker man att pojkarna själva och deras föräldrar borde ha reagerat innan det hamnade i en tidning (Feministiskt perspektiv). Å andra sidan fanns det bilder på korten i fråga och som sagt, än har jag inte sett någon dementi.
Just det sista faktumet är värt att reflektera över.
Det är lätt att hitta sensationen men inte lika självklart att man hittar rättelsen eller förklaringen som gör sensationen lite mindre sensationell.
Precis som Johanna Nylander skriver här intill så är risken uppenbar att misstag och rena planteringar av "nyheter" sprider sig med ljusets hastighet i strävan att vara först eller ha det senaste om en händelse.
Det handlar inte om att enskilda journalister till varje pris vill göra sig ett namn, de flesta redaktioner är tämligen toppstyrda så problemet ligger snarare på ledningsnivå.
Fördjupning och analys är märkesord för många publicister men tyvärr inte när det handlar om förutsättningar att utföra detta viktiga arbete. Där har vi mediernas stora utmaning men det blir lite krångligare att diskutera.