LEDARE
När artisten Nike Markelius berättade om sin arbetslöshet i DN i början av året ledde det till stor uppmärksamhet. Hennes upplevelse togs som kvitto på ”Det nya, kalla Sverige”.
Hennes berättelse börjar med att hon uppfattar en kallelse till ett möte på Arbetsförmedlingen som ett hot, hon beskriver sedan handläggarna som grönögda svansprydda monster:
”Den andra kvinnan kröp ihop, ringlade svansen bakom sig, stängde ögonen till hälften, väntade, förberedde sig inför språnget. (- - -) Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade”.
Jag missunnar ingen deras individuella upplevelse av såväl arbetslöshet som arbetsförmedlare men kan någon tycka att detta är en sansad och rimlig beskrivning?
Lite samma känsla fick jag när jag läste Hans M Gabrielson på Gotlands Folkblad i går: Myndigheterna vill oss ont, från dess högsta ledning ner till enskilda tjänstemän. De vill missbruka våra lagar och regler för att kuva medborgarna.
Eller som Nike Markelius uttryckte det i sin text: ”Och de som arbetar på golvet här har till uppgift att skapa den slavliknande underklass som de rika vill se”.
Den nya skrivningen om personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten gör det möjligt att registrera personliga uppgifter som kan vara relevanta och viktiga för den arbetssökandes förutsättningar att söka jobb.
Precis som Hans M Gabrielson uppfattar jag skrivningen som frivillig och på den sökandes villkor. Det är alltså jag som kan bestämma om jag anser det viktigt att notera att jag inte kan jobba med något av olika personliga skäl.
Men sen blir det väldigt många ”om” i Hans M Gabrielsons resonemang. Liksom Nike Markelius ser han svansarna växa ut på handläggarna.
Han har ”inte svårt att tänka sig” att handläggare (av skäl han inte nämner) kan komma att pressa arbetssökande att fylla i personliga och känsliga uppgifter mot deras vilja.
Dessa uppgifter riskerar sedan att ”flöda fritt” mellan AF och privata aktörer och användas med olika, högst oklara, syften.
Om man ser på arbetssökande som människor helt utan egen förmåga att avgöra vilka uppgifter man vill lämna och inte kan det vara ett tänkbart scenario.
Särskilt om man samtidigt ser gruppen AF-handläggare som tyranner som vill straffa och göra skada istället för att hjälpa.
Dessa risker elimineras dock genom att helt enkelt låta bli att lämna uppgifter om man inte vill. Varför inte poängtera detta istället för att utmåla människor som maktlösa i drakens våld?
Att beskriva ”samhället” som ett människoätande monster är möjligen politiskt gångbart och kritik mot makten är en sak.
Men vad vinns på att beskriva handläggarna med en egen agenda att göra människor ont?