LEDARE
Och så stod de där plötsligt. Insåg att jädrar nu är det upp till oss. Nu behövs en ny retorik, andra ordval och andra relationer.
Det går inte längre att tala om ”ett kallare Sverige” eller att något är trasigt och behöver lagas. Inte när man själv står där med verktygslådan.
Händer sträcktes ut till samma partier man bara för någon dag sedan hånade, anklagade, påstod inte behövdes och önskade skulle ramla ur riksdagen. Nu avkrävdes att dessa bespottade partier som under åtta år förstört hela Sverige, att de skulle kliva fram och ”ta ansvar” för en S-regering.
Stefan Löfven må vara en oprövad politiker men har framhållits som en skicklig förhandlare efter alla år i IF Metall. Han har ofta försvarats som ”svetsaren” för att framställas som arbetarklass och ”vanlig” bland alla proffspolitiker som inte haft ”ett riktigt jobb” på många år. Men ett liv som ordförande för ett stort fackförbund har många likheter med att vara partiledare om man ser det ur ett klassperspektiv.
Vad förhandlingstaktiken består av med att det första man gör offentligt förnedra en av två kompisar i riksdagen, Vänsterpartiet, är obegripligt. Vänsterpartiet kanske inte tog så många röster som man trodde med de starka vänstervindar som blåste men nog var Sjöstedt en bra draghäst för Stefan Löfven i valrörelsen. Jonas Sjöstedt berättade också att partiet varit öppet för samverkan med borgerliga partier enligt Socialdemokraternas önskemål, men det ville inte Löfven ens diskutera.
Syftet tros vara att locka till sig C och FP genom att visa avstånd till Vänsterpartiet. Ett märkligt agerande eftersom Socialdemokraterna kommer att fortsätta att driva socialdemokratisk politik oberoende av samverkan med Vänsterpartiet. Märkligt också eftersom det ger bilden av en partiledare som gärna står sida vid sida i en kamp men sen dumpar sin polare när målet är nått. Det skapar inte direkt förtroende om man vill bygga nya relationer.
Talman Per Westerberg och resten av talmanpresidiet kallade till presskonferens i går för att, så vitt de flesta trodde, berätta att han gett Stefan Löfven i uppdrag att bilda regering. Istället kom ett budskap om ett synnerligen allvarligt och känsligt läge som troligen kommer att ta tid i anspråk att lösa.
Per Westerberg markerade att man måste känna tilltro till att regeringen är hållbar och att den får igenom sin budget i höst. Med tanke på att det finns två partier hittills i den hypotetiska regeringen och sex partier i opposition så ser det inte helt självklart ut att det kommer att gå.
Regeringen Reinfeldt lovade avgå om de rödgröna blev större, även om de inte fick majoritet. De flesta har genom hela valrörelsen definierat de rödgröna som S-MP-V. De har stått där sida vid sida, i alla opinionsmätningar har de mätts tillsammans.
Hade Löfven varit tydlig med att Vänsterpartiet var ute ur leken hade läget varit ett helt annat. Då kanske Reinfeldt avvaktat några dagar med att begära avsked.
Att nu komma och kräva att Allianspartierna ska ta ansvar i en S-regering, det är lite väl magstarkt, på så många sätt.