Håkan Juholt har inte fått den bästa av starter. Den liknar Susanna Kallurs start i semifinalen i OS. Snabbt ur startblocken. Ett par lång kliv. Folkets jubel. Och snubblar på första häcken.
Naturligtvis borde Juholt ha berättat för valberedningen om bedrägerierna och domen mot hans flickvän. Även om det inte är han själv som gjort något oegentligt, så borde han ha insett att även statsministerkandidatens oäkta hälft kan komma att nagelfaras. Nu tog det bara ett par dagar innan Dagens Industri var ofin nog att skriva i ärendet. Och dammluckorna öppnade sig.
Juholt borde ha berättat. Av omsorg om partiet. Av omsorg om flickvännen. Av omsorg om sig själv. Det är illavarslande att han inte insåg det. Att den hägrande partiledarposten gjorde honom blind för det uppenbara.
Men så länge ingen ny information tillstöter, så länge Juholts egna affärer är i ordning, så tror jag ändå att denna storm är en liten skvalpning som han lätt rider ut.
Men han har också redan visat prov på att han talar fortare än han tänker. Han började sin gärning som partiledare med ett häftigt utfall mot pensionssystemet. Ett system som hans eget parti i högsta grad varit med om att utforma. TCO och Saco nobbade Juholt inbjudan till samtal. Han tvingades senare också att backa:
"Vi är inte i närheten av att överväga att riva upp pensionsreformen."
I sitt installationstal eldade Juholt kärntrupperna med vidlyftiga idéer om ny statliga utgifter. Men var ska pengarna komma ifrån? Några nya skattehöjningar ska det inte bli.
Det finns ingen bro mellan retorik och verklighet. Det bullrar, puttrar och fräser om Juholt, men det är svårt att se hur något ska hända i verkligheten. Han riskerar att framstå som en gammal ångmaskin med usel verkningsgrad.
(Verkningsgrad är enligt Wikipedia ett mått på "hur effektivt ett system omvandlar energi till nyttigt arbete i någon form".)
Nu skriver socialdemokratiska bloggare om att avslöjandet om Juholts flickvän är en del av en "mosa Juholt-kampanj". Att utpeka medierna som dyngspridare kan kanske hjälpa till att desarmera situationen. Men om de verkligen tror på det, om de lider av förföljelsemani, då lär Socialdemokraternas relation med verkligheten bara bli mer och mer besvärlig och obekväm.