Hörde en kvinna i 55-årsåldern fälla den här kommentaren: "Hela mitt vuxna liv har jag levt med besparingar och nedskärningar. När är botten nådd och en positiv framtidstro kan återvända?"
Tänkvärt, för om orden omvandlas till en familjebudget, så förknippar jag dem med tillfälliga åtgärder för att komma i balans. Det går ju inte att leva med neddragningar år efter år. Då måste istället konsumtionsmönstret ändras.
Undrar om inte samma tänk behövs inom regionen? För det känns som de årliga budgetarna inte alls är realistiska, när orden "besparingar och nedskärningar" återkommer årtionde efter årtionde.
Är dessa bara tjusiga dokument för stunden?
Förhoppningsvis är det inte så, men känslan smyger sig på när man i budgetarbetet drar ner på verksamheter till nivåer som de flesta förstår är orealistiska och kommer att skapa merkostnader i slutänden.
Dags för mer realism, så framtidstron kan återvända!