I lördagstidningen skrev jag om varför jag inte tror på ett mer omfattande samarbete mellan Miljöpartiet och Alliansen – inte nu och inte efter valet 2014. Miljöpartiets kongress har stärkt mig i min övertygelse.
De partiaktiva kallas ofta för gräsrötter. I Miljöpartiets fall är det väl inte fel att tala om maskrosrötter. Och maskrosrötterna har i helgen försvårat allt samarbete med andra partier. Främst till höger, men faktiskt även till vänster.
De tämligen nygjutna språkrören hade en riktigt jobbig kongress. I fråga efter fråga där de närmat sig de andra partierna har språkrören fått på tafsen av kongressombuden.
Det gäller exempelvis arbetstidsförkortning, där partiet nu får ett återfall i storebrorsdrömmar om hur mindre jobb ska låta människor leva bättre liv. Att det blir fattigare liv tycks inte bekomma miljöpartisterna. De bryr sig inte heller om att de som vill redan i dag ofta har möjlighet att förkorta sin arbetsdag – på sin egen bekostnad. Och att många också väljer att göra så.
Partiledningen ville att arbetstidsförkortning ska vara en fråga för individer och för arbetsmarknadens parter. Men så blev det inte.
Kongressbeslutet försvårar samarbete både med Alliansen och med Stefan Löfvens socialdemokrater.
Miljöpartiets kongress trotsade också partiledningen i frågor som vinster i välfärdsföretagen och arbetsgivaravgifter för unga. Det innebär en ökad osäkerhet för tusentals företagare – varav många småföretagare och många kvinnor – i branscher som finansieras med skattemedel. Och det kan, om kongressen får sin vilja fram, innebära en skattechock för unga på arbetsmarknaden.
Miljöpartiet är hyggligt framgångsrikt i opinionsmätningarna och har vunnit nya sympatisörer sedan valet 2014. Frågan är om dessa nya väljare gillar att partiet börjar odla sin särart och i ännu högre grad börjar driva en verklighetsfrånvänd politik. Jag tror inte det.