Marsch mot familjen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I onsdagens DN Debatt refererade kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oskarsson en Sifo-undersökning. Så mycket som 87 procent av svenska folket tycker att barn har en grundläggande rättighet att få växa upp i en naturlig familj, alltså med båda sina biologiska föräldrar. En inte särskilt konstig uppfattning. Men i dessa dagar är det politiskt laddat att ens viska ordet kärnfamilj.
Vänstern har nämligen ändrat strategi. När man gick i första maj-tågen för några årtionden sedan riktade sig parollerna mot det kapitalistiska systemet. Men sedan föll Berlinmuren och marknadsekonomin gick segrande över världen.
Då tvingades man se sig om efter andra ideologiska instrument att säkra sin samhällsposition med. Man hittade multikulturalism, ortodox feminism - och familjefientlighet.
"Död åt familjen!" utropade vänsterledaren Gudrun Schyman och fångade essensen i den akademiska, mediala och politiska debatt som vänstern drivit allt hårdare de senaste åren. Alla som vill ha vårdnadsbidrag är reaktionärer och alla som tror på kärnfamiljen är homofober. Det är det konfliktmönster vänstern lyckats skapa för att behålla greppet om debatten i brist på annat.
I det perspektivet anses det förgripligt av de båda kristdemokraterna att, som de gjorde, också hänvisa till den brittiska undersökning som pekar på hur skilsmässor och separationer leder till fattigdom och ojämlikhet.
Inom eliten, vill säga. För om de vänsterns gräsrötter som år efter år marscherat under fanorna möjligen kunde tjusas av antikapitalistisk retorik, är det färre som vill föra en slags politisk kamp mot familjen. Men det är just det som står högt upp på agendan hos dem som arrangerar demonstrationerna.