Sällan märks konflikten mellan stad och landsbygd lika tydligt som när man tittar på bostadsmarknaden. Medan tillväxtregionerna och universitetsstäderna kämpar med en till synes omättbar bostadsbrist, skänker en del glesbygdskommuner bort villatomter. De dubbla busslasterna av personer, som varje dag flyttar till Stockholm, består av människor som tidigare bodde i de tomma villorna, som ofta återfinns i stora kommuner med få invånare. Personer med lika stor rätt till grundläggande samhällsservice och välfärd som datateknikern i Göteborg och pensionären på Djursholm.
Frågan är hur länge till. I veckan rapporterade Sveriges Radio att Arjeplog har gått ut och bett de 3 100 kommuninvånarna om hjälp med uppgifter som ligger på kommunens bord. Bakgrunden är att tekniska förvaltningen har fått ett sparpaket på 34 procent, vilket betyder att det finns fler oklippta gräsmattor och trasiga räcken än de anställda mäktar med.
I samma program säger kommunalrådet i grannkommunen Sorsele, där det bor 2 700 personer, att kommunen om fem år kommer att ha svårt att ge invånarna den vård och omsorg som de enligt lag har rätt till. Kostnaderna slås helt enkelt ut på för få individer och färre kommer det att bli.
Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, kommer befolkningen i glesbygdskommunerna att minska med tio procent under de närmaste 30 åren. Det drabbar uteslutande kommuner som redan dras med en vikande befolkningskurva.
Lösningen för att klara välfärden är inte att höja kommunalskatten in absurdum och därefter osthyvla bort kvaliteten i skolan och omsorgen. En första åtgärd är att se över kommungränserna, som faktiskt inte är konstanta. Mellan 1952 och 1974 minskade antalet kommuner i Sverige från 2 500 till 278. I dag är antalet 290, vilket betyder att det i snitt bor drygt 31 000 invånare i varje kommun. Fördelningen är dock inte jämn och på sikt är det omöjligt att driva en kommunal förvaltning i en kommun med cirka 3 000 invånare, med samma kvalitet som i kommuner där över en halv miljon är med och delar på notan.
Sammanslagningar löser naturligtvis inte allt. Det blir inte mindre glest mellan stugorna för att man slår ihop kommuner och självklart måste vi ha ett skatteutjämningssystem som säkerställer allas rätt till skola och äldrevård, oavsett var i landet man bor. Men det är inte hållbart att vissa kommuner inte kan gå runt för egen maskin. Det skapar varken arbetstillfällen, ett rikt kulturliv eller framtidstro, utan leder snarare till att de yngre i ännu större utsträckning söker sig bort.
Det räcker inte att fastslå att hela Sverige ska leva. Det måste även finnas människor på orterna som gör dem levande.