Vissa livsöden bara väntar på att bli film. Torgny Segerstedts liv är ett sådant. ”Herr Hitler är en förolämpning” skrev han, bara några dagar efter nazisternas maktövertagande 1933. Fram till sin död 1945 kom han att vara en okuvlig, besvärande och synnerligen principfast kritiker av nazismen. I fredags hade Jan Troëlls film ”Dom över död man”, som skildrar Segerstedts liv, premiär.
Filmen berättar den fascinerande historien om religionshistorikern som blev chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och som plötsligt bestämde sig för att ta till det enda som stod i hans makt för att göra motstånd. Orden.
Den som läst någon av Segerstedts ledare från nazisternas tolv år vid makten minns det. Inte nog med att han kunde se det som de flesta andra inte såg – eller ville se – förrän långt senare. Han hade också en sällsynt förmåga att i ord fånga både oron över vad som höll på att hända i Tyskland och försvaret av det eviga som finns i ett fritt samhälle.
Hans samtid var i bästa fall kallsinnig. På gatorna i Göteborg hände det att man spottade efter honom. I Stockholm bekymrade man sig över hur tyskarna skulle uppfatta Segerstedts alltför skoningslösa penna.
Mest känd är kanske Gustav V:s berömda varning till Segerstedt vid en audiens på slottet att redaktören skulle tänka sig för innan han skrev. Det Segerstedtska svaret var lika obarmhärtigt som det var typiskt: ”jag försäkrar ers majestät att det inte är av tanklöshet som jag skriver”.
Torgny Segerstedt fann sin uppgift i en extrem tid, då världen brann och det onda var lätt att peka ut, i vart fall för den som vågade. Därför är det inte alldeles enkelt att besviket fråga sig var hans likar är i våra dagar. Striderna nu är inte lika tydligt på liv och död, ståndpunkterna inte lika tydliga.
Därmed inte sagt att hans liv inte skulle ha något att säga till oss.
Först och främst är det en påminnelse att det som är rätt inte alltid är det som flest gapar starkast.
Hans gärning uppmanar till civilkurage och integritet. Den pekar på den eviga striden mellan gruppen och den egna övertygelsen, mellan viljan att vara till lags och modet att stå upp för det man tror på.
Kampen, som han uttryckte det i sin sista ledare en dryg månad före Hitlers död, mellan personligheten och hjordinstinkten.
För oss handlar det sällan om att peka ut totalitära system och avslöja dem i deras nakna, brutala ondska. Det handlar snarare om att vaksamt stå på vakt mot de små, smygande dumheterna i vår omgivning, att inte lydigt foga sig i det vi egentligen tycker är fel. Att inte av rädsla för att möta andras ogillande tiga där vi borde tala.
Segerstedt fick inte uppleva Nazitysklands slutliga sammanbrott. Men när han dog i slutet av mars 1945 måste det ha stått klart för honom att det bara var en tidsfråga innan det han hade kämpat för skulle segra. Det hade inte varit möjligt utan den typ av principfasthet och mod som fanns hos människor som Segerstedt. Därför är det alltid nyttigt att ställa sig frågan: hade jag också spottat efter honom, där han gick på Göteborgs gator?