LIBERAL KOMMENTAR
I dag är det exakt ett år sedan Wikileaks-grundaren Julian Assange låste in sig på Ecuadors ambassad i London. Där har han suttit sedan dess.
Han är en paranoid galning, enligt vissa. Demokrati- och yttrandefrihetsfånge, menar andra. En fegis som håller sig undan det svenska rättsväsendet, anser en tredje grupp. Sanningen om vad som rör sig i Assanges huvud, vet ingen mer än han själv.
Sant är däremot att Julian Assange är häktad i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt, misstänkt för våldtäkt, sexuellt ofredande samt olaga tvång, och att High Court i England har fastslagit att han ska överlämnas till Sverige för förhör. Sant är också att han har beviljats politisk asyl i Ecuador, men inte kan ta sig till en flygplats, eftersom brittisk polis är redo att gripa honom om han lämnar ambassaden.
Men det finns andra sanningar också. Sant är att det i Sverige finns två unga kvinnor som har rätt att få sina anklagelser rättsligt prövade. Sant är också att det bara är kvinnorna och Assange som vet exakt vad som hände de där två augustinätterna för snart tre år sedan.
Enligt egen utsago vågar Assange inte komma till Sverige eftersom han är rädd att därefter skickas till USA, där han befarar att han ska dömas till döden för Wikileaks publiceringar. Till nyhetsbyrån AFP sa han nyligen: ”Det finns flera sätt som Sveriges, Australiens, Storbritanniens och USA:s ära skulle kunna räddas på.”
Oavsett sanningshalten i uttalandet finns det bara ett sätt Assanges egen ära kan räddas på: Genom att låta sig förhöras. Om han inte har gjort något fel har han ingenting att frukta. Att vara misstänkt är inte detsamma som att vara skyldig och Sverige utlämnar inte människor som går en säker död till mötes.