Oro och missnöje har lagt sig som en våt och tyngande filt över oss. Varje dag förses vi med nya berättelser hämtade från alla de välfärdsområden som anses ha kraschat. Och det finns inget sätt att värja sig mot dessa eländesbeskrivningar.
De flesta partier verkar vara övertygade om att den som är bäst på att beskriva Sverige som ett land på väg mot avgrunden kommer att vinna slaget om väljarna.
SD innehar förstaplatsen tätt följd av KD.
Under senare tid har jag stött på påfallande många som säger sig ha drabbats av någon form av politisk utmattning. De önskar att det gick att logga ut och dra nåt gammalt över sig och istället ägna sig åt att titta på någon upplyftande serie på SVT-play. Det vore en befrielse att slippa dras in i den politiska debatten och tvingas försöka förstå vad som är påhittade nyheter och vad är som riktiga, menar de.
Det går inte att hitta något samhällsområde som partierna anser vara välfungerande.
Under tiden detta förfall av försvaret, förlossningsvården, skolan, omsorgen, LSS, bostadspolitiken, integrationen, socialtjänsten och resten av våra samhällsfunktioner pågått så har samtliga partier utom V och SD suttit i regeringen och varit ansvariga för samhällsutvecklingen. Någon självrannsakan går dock inte att spåra.
Varje politisk fråga framställs som den blivit aktuell precis just nu. Om behovet av fler poliser, åtgärder mot gängkriminalitet, brister i vården, fler anställa i skolan och alla andra frågor anses vara nya för dagen så går det också bra att anklaga regeringen för att den inte gör någonting.
Oppositionen däremot sitter till skillnad mot tidigare plötsligt inne med lösningen på alla samhällsproblem.
Utöver det så är MP missnöjda med S som är missnöjda med MP. V är missnöjda med samtliga partier. KD är missnöjda med S, MP, V och L. SD är missnöjda med alla utom KD och M.
Något utrymme för optimism och framtidstro finns inte med undantag för Greta Thunberg och klimataktivisterna som precis har loggat in.
Man orkar inte heller med Donald Trump, Boris Johnsson, Recep Tayyip Erdoğan hur länge som helst. När man precis har greppat att det kommit ett twitterutspel som ställer världen på ända så har det hunnit komma ett nytt som är ännu värre.
Att försöka hänga med i det politiska twittrandet är som att fara runt i en torktumlare som aldrig stannar.
Men nu får man väl sluta gnälla och ta och rycka upp sig och börja se lite positivt på tillvaron. För att lyckas med det behöver man hjälp på traven, av exempelvis de politiska partierna.