Mjölk är besynnerligt billigt. Det är en fantastiskt näringsrik dryck och en mångsidig råvara. Den produceras under besvärliga former och arbetskrävande former som dessutom kräver dyra insatsvaror och stora arealer. Sedan ska korna mjölkas och mjölken ska från gård till mejeri och butik i en obruten köldkedja.
Ändå säljs mjölken billigt i praktiska pappförpackning och en liter kostar inte mycket mer än 33 centiliter smaksatt och kolsyrat sockervatten i en aluminiumburk som inte ens behöver hållas kall mellan fabrik och butik. Och sockervattnet har en bästföredag som ligger år snarare än dagar i framtiden.
Hur kan det ha blivit så här?
Bönderna har, som kollektiv, tyvärr själva bidragit till att reducera mjölken till en anonym bulkvara och för sådana pressas priset till max. Det är naturligtvis bra för barnfamiljer med knapp budget. Mindre bra för skuldsatta mjölkbönder som investerat tungt i en marknad som de nu har svårt att klara sig på.
I går fick Coop Gotlands vd Richard Hedsand stå till svars i Radio Gotland för att kooperationen säljer mjölk från Coops eget mejeri i Dalarna på Gotland.
När butiker i mina gamla småländska hemtrakter började sälja mjölk från halländska Wapnö gård reagerade de lokala mjölkbönderna mycket starkt.
Det är kanske inte så kul för en gotländsk mjölkbonde att se mjölk från Dalarna i lokala butiker. Å andra sidan hade det varit kul med gotländsk mjölk i Dalarna.
I sammanhanget är det ingen oviktig poäng när Richard Hedsand påpekar att mjölkbönderna som levererar till Coops mejeri får bättre betalt än vad de skulle ha fått av Arla.
Det finns många olika vägar att ta, samtidigt, för att mjölkbönder ska kunna få bättre betalt. Ökad pluralism – fler företag att leverera mjölk till – borde vara en av dessa vägar. Att ha en mycket dominerande aktör att leverera till är tydligen ingen garanti för vettiga villkor – ens när den aktören ägs av bönderna själva.