Man är väl inte mer än människa, fick jag höra häromdagen. Vadå inte mer, tänkte jag, finns det verkligen något mer än att vara en människa? För mig finns det inget högre att eftersträva och att vara människa är minsann stort, men jag inser att det inte låter så när vi pratar.
Vi klankar faktiskt ner på mänskligheten hela tiden. Man säger inte bara att man inte är mer än människa, uttrycket används endast för att förklara misstag och brister. Dessutom är det mänskligt att fela och vi får ofta höra att ingen är fullkomlig för att vi alla har mänskliga fel och brister.
Talesätt säger ofta en hel del om hur vi tänker och i så fall står verkligen inte mänskliga egenskaper högt i kurs. Jag söker på nätet efter citat och talesätt där något positivt har sagts om människan eller mänskliga egenskaper och konstaterar snabbt att det inte är mycket. Var kommer detta sågande av mänskligheten från?
Många äldre uttryck ställer det bristfälliga mänskliga mot en fullkomlig och allvetande gud som vi är en avbild av. Lustigt nog kan dessutom alla eventuella fel och brister hos den allsmäktige till slut ändå vändas mot oss, för outgrundliga är herrens vägar för någon med vårt mänskliga begränsade förstånd.
Ett effektivt sätt att omyndigförklara människan, som ofta passat både kyrka och stat för att hålla menigheten i tukt och förmaning.
Tro dock inte att alla nedsättande uttryck om människorna är gamla eller speciellt religiösa. En modern favorit är att nästan alla olyckor skylls på den mänskliga faktorn.
Visst finns det i alla avancerade processer som att flyga ett flygplan eller driva en gruva en mänsklig faktor men varför används den bara för att förklara olyckor och fel, inte för att beskriva hur en människa överkommit alla svårigheter vid ett maskinfel, räddat någon eller minimerat skadorna?
Ett talesätt jag lyckats hitta som inte stämmer in i klagokören är det engelska uttrycket "are you a man or a mouse"? Om man bortser från den sexistiska klangen i uttrycket verkar det i alla fall säga något om att det mänskliga är att föredra men det är klart, det är lättare att framstå i en bra dager om vi jämförs med en mus än om vi jämförs med den allsmäktige.
I högtidliga sammanhang hyllas mänskliga rättigheter och den enskilda människan men vårt dagliga tal hänger inte med. Risken är att ordet styr tanken och inte bara tvärtom. Därför bör vi som tror på den enskilda människans kraft och förmåga visa henne den respekt hon förtjänar.
Det är mänskligt att blixtsnabbt få en överblick över en knepig situation. Det är mänskligt att förstå andra, sätta sig in i deras situation och hitta gemensamma lösningar. Det är mänskligt att kunna fatta svåra beslut i osäkra lägen. Det är mänskligt att använda alla våra fantastiska förmågor och utföra storverk - de är nämligen alla mänskliga.
När vi gjort något riktigt bra borde vi säga: man är väl människa!