Målet är bra, men vägen dit?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Oppositionens kritik lät inte vänta på sig. Vänsterpartiets Hans Linde menade att en höjd levnadsstandard för fattiga måste vara prioriteringen - underförstått genom omfördelning från de rika. Socialdemokraten Kent Härstedt kallade den nya strategin för "en naiv flört med näringslivet".
Att det finns en skepsis mot idén om ekonomisk tillväxt också bland de biståndsarbetare som ska göra verklighet av biståndsminister Gunilla Carlssons ord är tyvärr mer än bara en fördom. På ett föredrag berättade Christer Gunnarsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds Universitet, en anekdot från Älvsjömässan för ett tiotal år sedan. 500 Sida-medarbetare ombads att med mentometerknappar svara på frågan om de ansåg ekonomisk tillväxt vara viktigt för utveckling. Enbart 22 procent svarade ja.
En fnysning alltså, inför en process som är unik i mänsklighetens historia. Den ekonomiska tillväxten har fått världens medelinkomst per person att stiga tiofaldigt under de senaste 200 åren, samtidigt som vi har blivit mer än sex gånger så många människor. Det är inte fattigdomsbekämpning genom omfördelning, utan genom ny produktion. Att ha som arbete att lyfta människor ur fattigdom och samtidigt förneka den kraft som mer än något annat åstadkommit detta är häpnadsväckande.
Dessa attityder är beklagliga och kan innebära ett svåröverstigligt problem. Men det finns fler: att identifiera ett relevant mål är inte samma sak som att veta hur man uppnår det.
Tanken med ett råd där ett stort antal företagare ingår känns kanske intuitivt viktig. Privata investerare har, som Hans Rosling påpekat, ofta en bättre lokal kännedom om de u-länder som de investerar i än biståndsarbetare, som inte sällan tillämpar en "lika-för-alla"-strategi för länder med olika förutsättningar.
Det finns dock en viss sanning i Kent Härstedts varnande ord om att flörta med näringslivet. Privata företag ägnar sig redan indirekt åt fattigdomsbekämpning genom att av vinstintresse producera varor som människor vill ha billigt. Om företag ser andra vinstmöjligheter, som att via biståndet få lätta pengar från svenska staten, finns risken att de ändrar sitt beteende och satsar på biståndsprojekt som ser bra ut på pappret men inte är lönsamma. Östersjömiljarden är ett exempel på investeringsstöd till svenska företag förtäckt som bistånd, något journalisten Jan Mosander utförligt belyst. Det var pengar i sjön, bokstavligt talat.
Vinstintresse är bra på en fri marknad men inte nödvändigtvis annars. Därmed inte sagt att välvillig altruism från romantiserande biståndsarbetare skulle vara så mycket bättre.
Det var inte en dag för tidigt som ekonomisk tillväxt blev det nya huvudmålet för svensk biståndspolitik. Det kvarstår att presentera en realistisk, hållbar strategi för att uppnå det.