LEDARE
Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma villkor och inte diskrimineras. Hur någon enda människa inte kan skriva under på detta är ett mysterium.
Även om män fortfarande slipper mycket av diskriminering i arbetslivet och att ständigt sexualiseras, finns det fler och fler tecken på en annan sorts underordning där det är männen som halkar efter. Män utbildar sig inte i lika hög utsträckning som kvinnor, de drabbas oftare av våld och psykisk ohälsa, och självmordsfrekvensen bland män är alarmerande.
Många män känner sig utestängda från samhället, de upplever att ingen lyssnar eller är intresserad av deras behov. Dessa mäns utanförskap ges ofta som orsak till bland annat Sverigedemokraternas framgångar. Känner man sig maktlös är enkla lösningar på svåra problem lockande och dessutom läggs ansvar och skuld över på andra grupper, till exempel kvinnor och feministerna.
En vit medelålders, heterosexuell man är dock fortfarande normen i vårt samhälle, både i arbetslivet och forskningen. Tillhör man den gruppen kan det med all säkerhet bli tröttsamt att som individ få representera en norm som många vill motverka.
Om diskrimineringen av kvinnor ska få ett slut krävs per automatik att den manliga dominansen minskar. Men när nu män halkar efter när det gäller utbildning och psykisk ohälsa skapas en klyfta som inte kan lösas genom att kvinnors representation minskar. Kvinnor kan inte sluta utbilda sig för att männen blir frånsprungna på framtidens arbetsmarknad så frågan är då: vems är ansvaret att ”rädda” männen som känner sig övergivna och oönskade?
I veckan överlämnades rapporten ”Män och jämställdhet” till regeringen av utredaren Svend Dahl.
En nådig lunta på 550 sidor där hittills mest uppmärksamhet lagts vid att många pojkar halkar efter i skolan och att detta till viss del kan förklaras med attityder till pluggande.
Jämställdhet vinner alla på, kvinnor, män och samhället i stort. Därför är jämställdhet också samhällets ansvar, precis den slutsatsen som utredningen också landar i även om den inte har fått direktiv att ge förslag på konkreta åtgärder.
Någonstans ska man börja och varför inte med ett individuellt ansvar att vara medveten om de mekanismer som styr oss i hur vi ser på män och kvinnor, samt en insikt om att jämställdhet är en ren samhällsvinst på alla nivåer, dessutom en ekonomiskt bra affär i näringslivet.
Till exempel är det klädsamt att ta reda på innebörden i kvotering innan man deklamerar att ”kompetens måste gå före kön” samt vad begreppet feminist innebär innan man förklarar att man inte är ”en sån”.