Hur kan de där idioterna i Visby fatta så galna beslut, sa en ilsken gotlänning i Radio Gotland igår morse. Jag kan förstå hans känsla av maktlöshet och ilska mot beslut han inte förstår vitsen med, när skolor hotas och glesbygden utarmas. Men jag förstår inte hur radion, som har ett demokratiskt uppdrag, kan släppa fram ett språkbruk, som skulle leda till åtgärder i vilken skola som helst. Skolan har likabehandlingsplaner mot mobbning medan radion släpper fram vilka mobbande uttryck som helst i offentligheten.
Även om maktlöshetens ilska och förtvivlan sprider sig bland allt fler människor, måste det offentliga samtalet slippa mobbning och diskriminering. Även om det är ett sätt att klara sin maktlöshet. Andra flyr in i ett avtrubbande tv-tittande eller dataspelande. Och en del flyr in i knarkandets avtrubbande värld.
En hoppingivande reaktion på maktlösheten är landsbygdsupproret. Det är mycket känsla där. Men där finns tack och lov demokratiska ledare som kanaliserar maktlöshetens ilska och förtvivlan på ett konstruktivt sätt. Om all kokande ilska kunde kanaliseras till aktiv handling, som i alla fina utvecklingsbolag runt om på ön, då kan maktlösheten leda till handlingskraft och förändring som innebär förbättring.
När kapitalismens tornado snurrar för fullt, allt centraliseras och profiteras, medborgare blir kunder och allt mäts efter vinstmöjligheter, då ökar klyftorna både i ekonomi och möjlighet att påverka och bestämma.
En väg ur centraliseringstornadon är att stärka de lokala krafternas utvecklingsförmåga. Klarar vi det på Gotland?