Makten över marken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
27 år senare besöker en tjänsteman från länsstyrelsen en grannfastighet, där markägaren vill göra en liknande åtgärd som hans granne gjorde 1983. Tjänstemannen undersöker då saken genom att kontrollera i datorarkiven, hittar inget tillstånd för detta.
Istället för att ringa och fråga hur det hade gått till, om man nu utgick från att oegentligheter begåtts, väljer tjänstemannen att polisanmäla (!) dagens ägare av marken, sonen till den som fick tillstånden för 27 år sedan.
Länsstyrelsen konstaterar i efterhand att man gjort fel och ber om ursäkt.
Gott så.
Jag undrar bara hur man tänker när man väljer att sätta åt en markägare istället för att försöka få till en dialog. Ett enkelt telefonsamtal hade besparat en hel del arbete och inte minst frustration för den som var ett år när det fullt lagliga markarbetet gjordes.
Agerandet förstärker bilden av länsstyrelsen som en nitisk myndighet som väljer den hårda vägen hellre än dialog och pragmatism.
Länsstyrelsens rykte är måhända oförtjänt.
Men det blir inte bättre av historier som denna.
Däremot blir man glad och hoppfull när man läser om landshövding Cecilia Schelin Seidegård som åkte ut till en annan drabbad skogsägare, Jan-Olov Svensson (sid 3 i dagens GT).
Genom att mötas öga mot öga och på plats är det lättare att hitta en lösning än när man dunkar polisanmälningar i huvudet på folk.
Nu ligger polisanmälan mot Jan-Olov Svensson kvar och ska utredas.
Men skogen får han behålla.
Människor kommer och går, skogen och marken ska vårdas för våra efterkommande. Men det måste finnas en mänsklighet i myndigheternas bemötande.