I tisdags skrev jag om hur Centerpartiet var starkt under Thorbjörn Fälldin:
"Men sedan dess har partiet haft en nedåtgående trend trots – eller på grund av – att man provkört ett flertal olika parti-identiteter under så olika ledare som Lennart Daléus och Maud Olofsson.
I grund och botten tror jag att att Centerpartiets problem beror på att partiets eroderats både uppifrån och nerifrån. Uppifrån på grund av politisk ombytlighet. Nerifrån på grund av att partiets traditionella intressegemenskap krymper."
Kanske gjorde jag det onödigt komplicerat. Kanske räcker den krympande intressegemenskapen, jordbruket, som förklaring. Statsvetaren Magnus Hagevi bloggar om sambandet mellan Centerns valresultat och jordbrukarnas andel av arbetskraften.
http://hagevi.wordpress.com/2013/01/10/centerpartiets-kris/
Hagevi konstaterar i och för sig att Centern tycks prestera något bättre än trenden med borgerligt sinnade partiledare som Maud Olofsson och sämre än trenden under exempelvis Olof Johansson. Men han hävdar ändå att:
"Med den klara koppling Centerpartiets tillbakagång har med motsvarande minskning av väljare som berörs av jordbrukssektorn är det inte förvånande att partiledarnas möjlighet att påverka valresultatet är relativt begränsade."
Svenska Dagbladets Per Gudmundson kommenterar Hagevis analys och fyller på med:
"När den traditionella väljarbasen försvinner är det förstås rimligt att försöka finna nya idéer med potential att nå en ny väljarbas. Idéprogrammet ska således inte ses som upphovet till krisen, utan till ett – om än valhänt – försök att lösa den."
Ja, Centerpartiet behöver hitta nya väljare om partiet inte ska gå under. Medan man experimenterar kan man trösta sig åtminstone med en sak. Partiet har de ekonomiska musklerna att härda ut. När partiet sålde Centertidningar 2005 ramlade det in 1,8 miljarder kronor.