Må sjöbefälen leva uti hundrade år
Långt liv föröver.Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Foto: BJÖRN LARSSON ASK / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är jag glad för. Påskfirandet i Kalmar med flickvännen och svärfar in spe - han är sjökapten naturligtvis - hade inte blivit av om färjan varit inställd.
Sjöbefälen vann striden mot arbetsgivaren. Utan att ha detaljkunskap om tvisten är det ändå svårt att yvas över segern. Tvisten bestod i att arbetsgivaren ville höja sjöbefälens pensionsålder, från 60 år till 62 år. Efter fackets seger kvarstår alltså 60 år som pensionsålder. Hur vettigt är det egentligen?
Den ordinarie pensionsåldern är 65 år. Vid tidpunkten för dess fastställande dog de flesta människor före 70 års ålder. Då var det med andra ord inget särskilt omfattande åtagande att försörja landets pensionärer.
I dag räknar forskningen med att varannan person som är född på 1980-talet eller senare får uppleva sin hundraårsdag. Utvidgningen av hur länge vi får leva är västerlandets allra största landvinning. Att vi får leva så långa liv är demokratins och marknadsekonomins evangelium. Och 100 år av liv tycks inte ens vara slutpunkten: "Den fortsatta ökningen av livslängden i de befolkningar som i dag lever längst pekar på att vi inte befinner oss nära en sådan gräns och att den förväntade livslängden kommer att fortsätta öka", skriver forskarna i medicintidskriften The Lancet.
Alldeles särskilt glädjande är detta mot bakgrund av att forskningen inte heller ser några tendenser till att priset för ett långt liv skulle vara funktionshinder och låg livskvalitet. "Forskningen pekar på att åldrandeprocessen är modifierbar och att människor lever längre utan svårare handikapp", skriver man.
Ibland får jag höra att det skulle vara ett problem att vi blir allt äldre. Då måste man fråga sig varför en kortare medellivslängd vore att föredra, och hur kort den i så fall borde vara. Kanske 35 år som på medeltiden? Ja, då vore det dags för mig att säga adjö, och jag har inte ens hunnit bilda familj än. Eller är 70 år att föredra, som var fallet för bara några decennier sedan? Tänk då efter hur många pigga och levnadsglada 70-åringar du själv har i din omkrets. Vore det bättre om de inte fanns?
Ett långt liv där de flesta endast är riktigt skröpliga under de sista två levnadsåren måste rimligen vara något bra. Men, och här gör sig sjöbefälskonflikten påmind, då är det inte rimligt att vi slutar jobba vid 60 års ålder.
Sverige är ett underbart land där vi tar hand om varandra. Det ska vi göra även i framtiden. Om vi ska ha råd med det kan vi inte gå i pension när vi fyller 60 år. Faktiskt inte när vi fyller 62 år eller 65 år heller. Min generation - jag är född på 1970-talet - måste nog finna sig i att jobba till 70 års ålder. Men vad är att föredra; att som förr jobba till 65 med en förväntad livslängd på 70 år, eller jobba till 70 år och sedan leva i ytterligare två-tre decennier?
Jag har många vardagshjältar bland dem som står mig nära. Pappa, nyss fyllda 71 år, lönearbetar fortfarande. Inte lika mycket och inte på samma sätt som när han var i min ålder, men ändå. Häri ligger en viktig politisk uppgift för oss som pläderar för att vi bör arbeta längre upp i åren. Vi måste skapa en arbetsmarknad där den äldre medarbetarens kompetens tas tillvara bättre. Den som är 65 år ska inte behöva jobba på samma sätt som den som är 25 år. Varje generation borde betraktas som specialister, för nog är det så att 65-åringen klarar vissa arbetsuppgifter bättre än 25-åringen och vice versa?