Var det fel av Reinfeldt att han var så snabb med att avgå som partiledare? Ja, det var det nog egentligen. Han borde ha väntat på resultatet av Stefan Löfvens försök att bilda en regering. Men när han nu redan har klivit av, så kan han ju inte kliva på igen.
"Hoho, hej igen, vid närmare eftertanke har jag ändrat mig."
Nej, det går faktiskt inte. Om Löfvens planer havererar snabbt och fullständigt, om det rent av blir nyval inom ett halvår, då sitter Moderaterna riktigt knöligt till. Men det är som det är.
Föga förvånande har debatten snabbt kommit att handla om vem som ska efterträda Reinfeldt. Det förekommer en handfull förslag, men jag är just nu rätt ointresserad av dessa. Hur kan jag vara det? Jo:
För det första har jag högst dimmiga begrepp om vad dessa kandidater egentligen står för politiskt. Det är ju lätt så inom Moderaterna att partiledningens linje blir allenarådande. Och när partiledningen byter åsikt så gör alla andra också det. Reinfeldt har styrt partiet i över ett decennium och utrymmet för politisk profilering har varit begränsat. Åtminstone för dem som varit karriärinriktade.
För det andra är jag i nuläget mer intresserad av processen än av resultatet. Jag vill ha ett partiledarval med flera kandidater som får möjlighet att berätta vad de faktiskt vill göra med partiet och politiken.
Jag blir irriterad när flera moderata företrädare redan nu är klara över att de vill ha en kvinna som partiledare. Det är möjligt, kanske till och med sannolikt, att en kvinna är den bästa kandidaten. Men att ha könet som det absolut viktigaste och helt överordnade kriteriet är väl ändå helt orimligt?
Se hur Socialdemokraterna hanterade situationen när Göran Persson skulle ersättas efter en lång och framgångsrik tid som partiledare (och efter en valförlust). Först etablerades det som en sanning att det skulle vara en kvinna. Till slut fanns bara Mona Sahlin att välja på. Hon kröntes i en sluten process. Och först gick det bra men i valet 2010 gick det uselt.
Då startade en ny och förvirrad sluten process för att hitta en ny partiledare, som nu skulle vara en riktig man av rörelsen. Det blev Håkan Juholt. Och det gick riktigt spektakulärt åt helsicke.
Ny panikprocess bakom låsta dörrar. Tryggast möjliga lösning blev Stefan Löfven. Utan att vara det minsta intressant har han i alla fall lyckats ta S tillbaka till drygt 30 procent. Men partiet är fortfarande stukat och det tycks helt ha stannat i sin politiska utveckling.
Detta är varnande exempel för Moderaterna. Slutna processer plockar inte fram de bästa kandidaterna. Och valprocesser där man koncentrerar sig på ovidkommande attribut kan leda till fel val.
Moderaterna har just tappat knappt en fjärdedel av stödet bland väljarna. Detta måste leda till självprövning och partiledarvalet behöver bli en publik del av denna prövning.