Jag har aldrig träffat någon med ett vanligt lönearbete som påstod sig vara överbetald. Åtminstone inte vad jag just nu kan påminna mig. Men nog är det så att lärarna har mer rätt än de flesta när de kallar sig underbetalda. Åtminstone de bra lärarna.
I går inleddes Lärarnas Riksförbunds kongress. I samband med detta publicerades en rapport om bristerna i lärarnas lönesättning. Av denna framgick bland annat att två av tre lärare inte ser något samband mellan hur de utför sitt lärararbete och hur de lönesätts. Och ser de inte något sådant samband - ja, då finns det antagligen inte.
Vidare har sju av tio lärare, under detta läsår, inte haft något samtal med rektor om elevernas utveckling och lärande.
Lärare har, som kollektiv, haft en usel löneutveckling. När de dessutom lönesätts som ett kollektiv finns det små möjligheter att påverka sin situation och utkomst. När lärarutbildningen dessutom har dåligt rykte så är det inte underligt om alltför få söker sig till yrket och att kvaliteten sjunker på det material som lärarhögskolorna har att arbeta med.
Det är som en självförstärkande nedgående spiral. Och den måste brytas.
En del har gjorts av regeringen. Men det krävs mycket mer och en av de saker som verkligen behöver ändras är lärarlönerna. Lönerna är, tillsammans med nedmonteringen av lärarnas yrkesroll, viktiga förklaringar till skolans rekryteringsproblem. Och rekryteringsproblemet måste lösas. Forskningen tyder på att klasstorlek har rätt liten inverkan på studieresultaten, medan däremot lärarnas kvalitet är helt central för skolans arbete.
Lärarnas Riksförbund har ett halvdussin förslag för en bättre lönesättning för lärare. Man kan diskutera hur realistiskt det är att höja lägstalönen för ALLA legitimerade lärare med 10 000 kronor - nästan 50 procent. Det här med individuell lönesättning får nog tas längre än Lärarnas Riksförbund egentligen vill, om de bra och de bästa ska kunna få den löneutveckling de förtjänar. Men dagens situation kan inte tillåtas bli morgondagens.