Lyckohjulet log mot Nordkalk
Vinst varannan gång. Men i nästa dragning kan du förlora allt du vunnit. Foto: Annette Friberg/Scanpix
Foto: Annette Friberg /Scanpix
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag drog då på mig en kaftan, kikade djupt i kristallkulan och skrev:
"Inom kort kommer miljööverdomstolen att ta ställning till Nordkalks brott vid Ducker i Bunge. Miljödomstolen sade nej. Är det någon som vågar sätta emot när jag påstår att miljööverdomstolen kommer att säga ja?"
Det var ingen som satte emot. Och i går fick vi facit. Miljööverdomstolen gav klartecken till Nordkalks nya stenbrott.
Missförstå mig inte. Jag har hela tiden varit förespråkare för att Nordkalk ska få bryta. Stenindustrin är viktig för framförallt norra Gotland och kalken är en viktig insatsvara i exempelvis stålproduktion. Jag har inte sett att någon tycker att vi ska sluta använda stål.
Men domslutet ger mig ändå mer vatten på min kvarn. När domstols- och myndighetsbeslut blir omöjliga förutsäga - när olika instanser ständigt kommer till olika ståndpunkter i samma ärenden - då är lagarna för otydliga och komplicerade och godtycket får råda.
Och jag blir ju inte så förvånad om miljööverdomstolens beslut i sin tur överklagas till Högsta domstolen. Så det är för tidigt att jubla.
Vi fick för övrigt ännu ett exempel i går på hur segt och ombytligt det offentliga rättsmaskineriet är. I samma text som jag gjorde min profetia om Nordkalks nya brott skrev jag också:
"Ta Björn Ulvaeus studio på Furillen, till exempel. Länsstyrelsens tjänstemän ville säga nej. Landshövdingen sade ja. Naturvårdsverket sade nej. Och nu har miljödomstolen sagt ja."
I går började nästa vända. Naturvårdsverket överklagar miljödomstolens beslut till miljööverdomstolen. Och hur ska man kunna sia om hur den prövningen slutar? Det känns som att försöka förutsäga resultatet av en slantsingling.
Den som vill förverkliga ett projekt som kräver välvillig behandling av berörda myndigheter ger sig ut på ett gungfly där man nästan aldrig kan veta om underlaget kommer att hålla eller brista. Plötsligt kan man sjunka ner i en till synes bottenlös lervälling och det blir omöjligt att röra sig framåt.
Självklart innebär det att det är många nya initiativ som Gotland går miste om. Finns det någon landsända där motstridiga intressen är ett större hinder för förändring än på Gotland?