Det var många som önskade sig en öppnare process, som när Centerpartiet och Vänsterpartiet valde nya ledare. Så blev det inte alls. Stefan Löfven har rekryterats i en ännu slutnare process än den som ledde fram till Håkan Juholt. Han är lika mycket en överraskande gubbe i lådan som Juholt var. Skillnaden är att det gick betydligt snabbare den här gången.
Det är mer än två och ett halvt år till nästa val. Är brådska verkligen en anledning god nog att toppstyra ett parti så flagrant?
Jag tycker detta visar hur Socialdemokraterna stretar emot modernisering och öppenhet i alla dess jobbiga former. Oavsett om det gäller sjukvård, skola, mobiloperatörer eller partiledare så är det bäst att inte ge människor eller partimedlemmar för många alternativ. Bäst är det om en upplyst elit väljer åt dem. Det blir effektivt och bäst. I den välplanerade teorin.
I praktiken? I praktiken blir det först Håkan Juholt och sedan Stefan Löfven.
Oavsett hur det gått till, är Stefan Löfven rätt person att leda Socialdemokraterna? Jag har inte en aning. Det tror jag inte att det är många andra som har heller.
Visst, han har framgångsrikt lett LO-förbundet IF Metall. Men han har ingen regeringserfarenhet och partipolitik på högsta nivå är en betydligt tuffare och en mycket annorlunda sysselsättning än facklig verksamhet.
Det som talar för Löfven är att han inte har många fiender. Men det går snabbt att skaffa sig. Se bara på Håkan Juholt, som tillträdde som en frisk fläkt från landet och blåste bort på tio månader. Han hade knappt en lugn stund, och fienderna blev fler för varje dag som gick.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har framställts som drivande när Juholt fick sparken. Sannolikt är väl också LO-mannen Stefan Löfven hennes kandidat som partiordförande.
Samtidigt som den fackligpolitiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna framstår som allt mer otidsenlig och rent av konstig, så tar alltså arbetarrörelsens fackliga gren på sig ansvaret att få ordning på ett krisande parti.
En ny opinionsundersökning från Novus gav i går Socialdemokraterna rekorddåliga 22,9 procent. Om Stefan Löfven inte lyckas vända den utvecklingen är det illa inte bara för partiet. Rimligen skulle det innebära ett grundskott även mot de oerhört täta relationerna mellan partiet och LO.