LO-ordförande Arne Geijer var upprörd över orättvisorna och tog stort ansvar
Arne Geijer var LO-ordförande 1956-1973. Han drevs av upprördhet över orättvisorna och ett ansvarstagande.
Foto: Harald Borgström / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Han var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP 1957-58. Sitt sista tunga förtroendeuppdrag hade Arne Geijer som ordförande för pensionärsorganisationen PRO.
En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen.
Välfärdsbygget inte klart
Han valde att ta upp en känslig fråga, nämligen hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning.
Men Geijer höll inte med alls: "När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls - vi har en arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare."
Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet.
Nu efter fyra år med högerkartellstyre i Sverige finns klassamhället kvar och det påverkar hur människor behandlas, i arbetslivet och i samhället.
Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande jämlikhet. Så det idémässiga arvet efter den klassiske arbetarledaren Arne Geijer är i hög grad aktuellt också i 2010-talets Sverige. Även om somliga nog vill förneka detta faktum.
Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades då sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter.
Stabilitet och samförstånd
Även arbetsgivarna förordade centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste, som president i Fria Fackföreningsinternationalen, FFI, ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för att berätta om den svenska modellen. Inte sällan just i USA.
Men redan på 1960-talet började man att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken ställde den befogade frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets. Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken 1969-70 är talande. Han lär ha sagt att "det som sker i Norrbotten är rätt. Men ändå är det förbannat fel!"
I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne fackföreningsmannens motvilja mot olovliga, vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela den svenska arbetarrörelsens styrka.
Just där finns sannolikt också det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som fler borde känna starkt för och att lust och kraft nog att vilja föra vidare in i framtiden.