Folkpartiet och Centerpartiet har den otacksamma uppgiften att avrunda Almedalsveckan över helgen. En dag per riksdagsparti ger en åttadagarsvecka. Den veckan är för lång för att intresset och närvaron ska vara tiden ut. Jag undrar om det inte är dags att göra något åt den saken, speciellt som det kan finnas nio riksdagspartier nästa år.
Kanske kan man köra två partier per dag, de tre mest attraktiva dagarna, det vill säga måndag till onsdag. Och sedan låta partierna välja dag i storleksordning eller någon annan princip.
I skrivande stund är det alltså bara två av alliansens partier som haft sina dagar. Ändå tycker jag att Alliansens något har stärkt sina möjligheter under veckan. Det baserar jag på ett flertal olika iakttagelser.
1. Reinfeldts tal togs emot tämligen väl.
Det var inte en enad hyllningskör. Men i Expressen skrev K-G Bergström: "Fredrik Reinfeldt är den hittills överlägset bäste talaren i Almedalen i år." I Dagens Nyheter beskrevs det som hans kanske bästa tal någonsin. Statsvetare Ulf Bjereld var inne på samma linje. Göteborgs-Posten körde den tämligen udda rubriken "Analys: Reinfeldt ger järnet".
Journalistkåren tycks ibland ha något av ett kollektivt medvetande. Länge har man tagit för vana att beskriva Reinfeldt som trött. Nästan slentrianmässigt. Torsdagskvällens tal kan ha ändrat detta intryck och det kan i så fall komma att påverka attityden till statsministern, partiet och Alliansen.
Reinfeldt har fortfarande de högsta förtroendesiffrorna. Om han dessutom börjar beskrivas som energisk, så...
2. Alliansens gemensamma utspel togs också väl emot.
Själv är jag rätt skeptisk till värdet av gigantiska mångmiljardutspel som sträcker sig långt in i framtiden. Långsiktig infrastruktur lämpar sig inte riktigt för den sortens mera kortsiktiga röstfiske. Och hur ska man kunna utkräva ansvar för vallöften som sträcker sig till 2035.
Personligen är jag heller inte säker på att jättelika investeringar i dyra höghastighetståg ens ut miljösynpunkt ger mest effekt för pengarna i ett relativt glest befolkat land som Sverige.
Men oavsett vad jag tycker så fick Alliansen mycket beröm för sitt förslag till infrastrukturproposition och förslaget innehöll också intressanta idéer om hur investeringarna skulle finansieras. Och om hur det skulle kunna ge ett ökat bostadsbyggande.
3. De rödgröna gjorde inte speciellt väl ifrån sig.
Socialdemokraterna klantade bland annat sig med sitt förslag på bankskatt, när Sverigedemokraterna nyss presenterat ett likadant förslag. Stefan Löfven försvårade ett framtida samarbete med Miljöpartiet, när han gick emot dem. Han vill varken lägga ner Bromma eller två reaktorer under nästa mandatperiod. Samtidigt blev det uppenbart för väljarna att en framtida rödgrön regering kan komma att plågas av oenighet och oförlöst frustration.
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson koncentrerade sig i sitt Almedalstal på de heta frågorna miljö och jämställdhet. Den manliga halvan av människosläktet beskrevs i en väldigt ofördelaktig dager. Jag undrar om det verkligen gagnar Miljöpartiet att hon var så smal i sitt ämnesval och så obalanserad i sitt framförande.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har i skrivande stund ännu inte talat. Men mitt intryck är att Vänsterpartiet varit Almedalens minst framträdande parti hittills.
De rödgröna har ett stort försprång i opinionsmätningarna och det har inte förändrats som genom ett trollslag. Men jag skulle bli mycket förvånad om striden inte åtminstone tätnar betydligt, innan valet i september.