Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har suttit på några seminarier den här veckan. Till slut kan det bli en smula prövande. Overheadprojektorn har huvudsakligen ersatts av projektorer kopplade till datorer. Bättre kvalitet på bilderna, men de bidrar fortfarande inte till att göra föredrag roligare.Projektorn kallas ibland föreläsningsrespirator. Men det är en respirator som hotar att ta livet av patienten. Värst av allt är när föredragshållaren står och läser upp vad som står på bilderna. Då känner jag hur det kryper i skinnet och ögonen börjar klippa. Det är inte lika farligt som när jag sommarjobbade på Securitas och skulle köra ut till ett bevakningsobjekt på landsbygden någon gång mellan två och tre på natten. Men där i bilen kunde jag åtminstone veva ner rutan och köra ut huvudet.Det är inte bara projektorernas fel. Seminariernas paneler är ofta sammansatta av personer med likartade åsikter, men som täcker upp olika delar av det ämne som skall dryftas. Det blir mycket information, men lite nerv.Nå, i går tänkte jag att jag behövde piggas upp. LO arrangerade ett debatt-SM. Så jag gick dit. Det var ett bra beslut.Åtta personer kring 30 år gamla, på gränsen att inte kunna kalla sig unga längre, gick lös på varandra i frågor kring arbetsrätt och arbetsmarknad. Två i taget mötte varandra, juryn poängsatte och hälften gick vidare till nästa omgång. Allt under ledning av Fredrik Belfrage. Läs gärna mer om debatten på nyhetsplats i GA i dag.Själv vägrar jag att se tv-debatter nuförtiden. Det känns varken informativt eller produktivt av att låta mitt hem invaderas av en skränig skock som skriker i mun på varandra. Kanske var det för att jag var på plats, kanske för att det inte var några tv-kameror på plats, men för mig återupprättades faktiskt den politiska debatten. Seminarier bidrar till fortbildningen, men ibland måste åsikter få brytas emot varandra för att det verkligen skall hetta till och bli intressant. Jag bara önskar att arrangören LO varit lite bredare i sitt ämnesval.Det var kort, det var rappt. Det var vad jag drömmer om, men inte får, när jag sitter och lyssnar på kommunfullmäktige.Alla debattörer var inte lika skickliga. Det var inte alltid jag höll med om juryns bedömningar. Men det var definitivt rätt personer som möttes i finalen. Fredrick Federley, 29-årig riksdagsman för centern och före detta ordförande för ungdomsförbundet. 30-årige Ali Esbati (v) som jobbar på riksdagskansliet. Och har varit ordförande för ungdomsförbundet. Juryns ordförande, socialdemokratiske debattören/författaren/konsulten Stigbjörn Ljunggren spådde dem en lysande framtid.Federley vann knappt juryns gunst, men eftersom publiken fick vara med och rösta om just finalen, och eftersom publiken till stor del utgjordes av LO-folk, så vann Ali Esbati. Man kan be folk bortse från sina politiska åsikter när det är dags att kora en vinnare, men de kommer inte att göra det. Men segern var trots allt inte oförtjänt.
