LEDARE
Andelen pensionärer bland landets väljare är stor. Därför är det lite konstigt att deras frågor inte hamnat mer i fokus i valrörelsen. Såväl vad gäller nivån på pensionerna som tillgången på boenden anpassade för äldre.
Förutom att de äldre är en stark väljargrupp så är framför allt platser i särskilt boende en i högsta grad samhällsekonomisk fråga, för att inte tala om att vad det innebär för individerna och deras anhöriga som behöver en plats men inte får det. Hemtjänsten belastas och de sista åren kan bli onödigt svåra för många äldre.
Alliansregeringen har sänkt skatten även för pensionärer vid flera tillfällen under mandatperioden.
Socialdemokraterna lovar att skillnaderna ska jämnas ut men tänker inte ta tillbaka det som gör att det skiljer, jobbskatteavdragen. De sänkningar de talar om för pensionärerna är i sammanhanget blygsamma och jämnar inte ut klyftan så som utlovas.
Lovar mest för pensionärerna gör Sverigedemokraterna men de behöver å andra sidan aldrig leva upp till sina löften.
Något som förmodligen är deras smala lycka eftersom pensionerna, liksom allt annat i deras budget, till stor del ska finansieras genom de miljarder man tror att Sverige sparar på att stänga sina gränser.
Partiledaren Jimmie Åkesson försökte nyligen också få det till att det är invandringens fel att många äldre svälter ihjäl eller lider av näringsbrist. Han framhöll också att det även kan bero på att gamla bjuds på thaimat istället för svensk husmanskost och att de därför helt enkelt inte äter...
Att sköta ett land utifrån sagor och fördomar ger inte många slantar i någons ficka, utom den egna.
Det finns självklart ett provocerande inslag i det faktum att efter att ha jobbat och betalat skatt ett helt liv behöva avsluta det med att betala ännu mer i skatt än dem som jobbar.
Bortser man från det känslomässiga och principiella finns andra faktorer som gör den upplevda orättvisan lite mindre orättvis. Som att man har lägre omkostnader när man inte arbetar och att man har rätt till bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som till stor del kompenserar.
Oavsett alla om och men är det i slutändan ändå svårt att som pensionär förlika sig med vetskapen att man betalar mer i skatt än de som nyss börjat sin yrkesverksamma bana.
Pengar är en sak, att inte känna att samhället har resurser att ta hand om mig när jag inte längre klarar att bo hemma handlar om något större.
Det handlar om ett samhälles gemensamma åtagande som bara måste fungera. Precis på samma sätt som att förlossningsvården bara måste fungera (men inte gör det).
Att prioritera bland alla behov är långt större än att lova det ena och det andra i en valrörelse.
Till syvende och sist handlar det mycket om till vilka man sätter sin tilltro att göra dessa prioriteringar på bästa sätt.
Här borde, enligt min uppfattning, åtminstone ett parti vara ute ur räkningen.